Valtider: Telefonsamtalet om en historisk valurna i Lomma

Livet har sina ljusa sidor. 
I går blev jag uppringd av Ingalill, bosatt i Värmland. 
”Hallå-Hallå! Är det Calle med valurnan”? 
I bland blir man inte riktigt klok på livet. Calle med valurnan? Visserligen råder det heta valtider i landet, men ändå. 
Efter mycket om och men, så ramlade polletten ner.

Historien är den här. Den 19 november förra året höll jag ett kåserande föredrag i Lommas kommunhus. 
Nere i kommunarkivet hos Anna, fann jag en dammig valurna från 1911. Den tog jag med och visade upp. Jag öppnade faktiskt hela föreställningen med den nu avtorkade historiska valurnan-se bilden här ovanför. 
Där kunde historien ta slut. 
Det gjorde den inte. 
Valurnan dök upp i valtider, över nio månader senare, i form av ett telefonsamtal från sköna Värmland.

Det ska skrivas en bok om en gammal skola i Värmland. Författaren och f d läraren, Ingalill, behövde en bild på en gammal valurna. Det var alltså därför hon ringde mig. 
Hon hade i princip dammsuget landet efter en gammal valurna. Inget napp. Det var som förgjort. Inte ens Karlstads museum kunde hjälpa henne.
Till slut googlade hon på historiska valurnor. Och då.
Hoppsan! 
Där dök min bild på valurnan upp. 
HURRA, så glad Ingalill blev. 
”Får jag använda din bild i boken”, löd den försiktiga frågan. 
”Visst”, svarade jag. ”Inga problem alls”. 
Hela Värmland jublade åt beskedet. Så visst har livet sina ljusa sidor. 
Hur har det då gått för valurnan som plötsligt blivit något av en kändis? 
Anna i Lommas kommunarkiv vet svaret: