Gudfadern-Lommas första rullator-reporter!

Det kanske t o m är så, att jag är Sveriges första rullator-reporter. Fast det tror jag inte. Däremot är jag rätt säker på att jag är Lommas första reporter som fräser omkring med en rullator. 
Fräser och fräser, är väl att ta i. Efter olyckan den 3 april som likväl kunde släckt mitt liv, är Täppan än så länge mitt revir. 
OK, några hundra meter har jag lyckats rulla med Gudfadern utanför Täppans staket. Egentligen heter rullatorn Soprano. Så därför är namnet givet. 
Jag har döpt skönheten till Gudfadern i stället. 
Bättre så, rullstolen är i alla fall ett minne blott.

Emelie-den lilla bilden-heter sjukgymnasten från Lomma kommun. Det är hon som ska få ordning på senior reportern. 
En till två gånger i veckan kommer hon hem till mig. Vi kör övningar under pust och stön. 
Mina ben bär mig inte på långa vägar. Jag är som en skakig ettåring som lär sig gå. Ett nytt fall skulle vara förödande. 
Jag lider av en neurologisk skada, förorsakad av en tumör som opererades bort 1998. Hela höger njure rök. 
Nu gäller kampen återtåget. 
”En gång till”, tjoar Emelie. 
Till min hjälp har jag också en liten bencykel. Trots obefintlig ork, sitter jag på en stol och trampar för glatta livet.

När jag nu sitter och skriver det här inlägget i Täppan, dimper nyheten ner: ett malaysiskt passagerarplan har störtat i Ukraina. 
Nedskjutet av en luftvärnsrobot? 
Hundratals passagerare döda. 
Fruktansvärt. 
Krig råder. 
Min historia känns på något vis pluttigt. 
Jag får trampa vidare med mitt eget liv. Något annat finns inte att göra. Krigskorrespondent är ändå inget för en rullator-reporter.