Läkare utan gränsers fotfolk-de glömda eldsjälarna

Jag skulle hur lätt som helst kunna fylla bloggen dag och natt med enastående hjälteinsatser av läkare i absoluta frontlinjen; katastrofer, krig, ofattbar fattigdom, epidemier med dödliga sjukdomar, gräsligt våld, undernäring och kvinnor som löper stor risk att dö när de föder barn. 
”Det är vardagen för miljoner människor i några av världens värsta humanitära kriser”, skriver organisationen på sin HEMSIDA. 
Fast utan fotfolket; inga Läkare utan gränser.

Tack vare Natalie Gerami bok, ”Uppdrag Sudan-min tid med läkare utan gränser”, (Ordfronts Förlag) har jag nu också fått en insyn hur tufft det kan vara att jobba som volontär, logistiker, administratörer osv, på de mest eländiga platser runt om i vår värld. 
Eldsjälar som brinner för uppgiften över att få allt att fungera som alls inte fungerar som det ska fungera. Egentligen. 
Trots det verkar det fungera ändå. Någorlunda, i alla fall. Hur det nu gick till.

Det blir givetvis interna sammandrabbningar i den ökenhetta som råder. Trots det lyckas man vaccinera 50 000 barn mot mässlingen. Läkarna kämpar i den afrikanska bushen med operationer, omplåstring osv osv. 
Fotfolkets insats är helt avgörande om man ska lyckas. Dessa eldsjälar får verkligen slita. Mediciner och allt som är ett måste, MÅSTE FRAM!. 
Det är mycket som bara ska fungera som inte alls fungerar men ändå fungerar. Någorlunda, i alla fall. 
Någon uppmärksamhet får man aldrig. Dessutom är det bra om man är utrustad med panzarmage, för maten är i hettan ett kapitel för sig. Lägg där till giftiga ormar och skorpioner. Ja, du milde min tid. 
Läs Natalies bok och försök förstå.  Hennes berättelse som logistiker i Sudan bränner.
Fotfolket-de glömda eldsjälarna. 
FOTNOT: Bilderna från fältarbetet samt vinjetten ingår inte i den bildlösa boken. Dessa har jag lagt till som illustration.