Jag har i min bokhylla ett urval av Albert Engströms bästa som kom ut 1965. Hur jag blev pålurad detta i dag stendöda verk med texter och kolingar har sin givna poäng.
Hösten 1965 var jag elev vid Östra Grevie Folkhögskola. Vi var några elever som var inhysta i stationshuset på andra våningen.
En regnig afton hördes ett rop på hjälp från trappen upp till oss. Nere i tamburen alldeles vid trappavsatsen låg en man och såg mer död än levande ut.
Givetvis förbarmade vi oss genast över denna olycklige krake i 50-års åldern som klagade över en trolig hjärtinfarkt.
Vi bar upp honom. Placerade byltet på en säng att vila ut på, men till allmän förvåning hämtade sig mannen rekordsnabbt efter hjärtinfarkten. Blev pigg som en mört.
När han till slut gick sin väg för egen maskin, satt vi där med ett boklager.
Lurade.
Mannen var nämligen bokförsäljare.
Jag fick dras många år med avbetalningen för Alberts samlade urval på 12 böcker. Försäljningstekniken: hjärtinfarkt.
Tänk på det när dagens telefonförsäljare ringer.
Det var värre förr.
Försäljarens trick satte emellertid sina djupa spår i min enkla person. Så när jag fyllde 40 år 1986 tog jag fram en kolbit och ritade en koling som tackkort.
Efter 21 år fick det bli min hyllning till den oslagbare försäljaren och den stendöde humoristen, Albert Engström.
Numera är det bara sådana tomtar som jag som minns den roliga tid som flytt. Varken Cello eller Torsten Ehrenmark finns kvar.
Fast Staffan Wictorin kämpar på i Kvällsposten och Hemmets Veckotidning.
Heja Staffan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar