Tågresan

En gång i tiden åkte jag nattåg mellan Malmö-Stockholm. Avgång Malmö Centralstation 22.00 och ankomst Stockholm Central 07.00. Det gick bra och morna sig till kl. 08.00, sedan kom städpatrullen.
Sommar som vinter. 
Snöstorm, regn, kyla eller ljummen sommarnatt. 
Än kan jag förnimma det stillsamma rogivande dunket från syllarna. För inte tala om den speciella fräna lukten av slipat järn som fyllde kupén. 
 ”Nästa Nyköping!” 
Konduktören passerade i korridoren och ropade ut nästa station. Endast tio mil kvar. 
Resan tog tid, men mitt tåg kom alltid fram i någorlunda rätt tid. Det kunde slå på en kvart, hit och dit.  Oftast inte.

En gång i tiden åkte jag tåg med Lars Peterson (1924-2009) som hänger i olja på en av Trafikverkets väggar.  
Han var generaldirektör för SJ åren 1969-1978. Lars blev regeringen Palmes förlängda arm med en enda uppgift; att lägga ner olönsamma järnvägslinjer i landet. 
En form av tågbödel. 
Och Lars var som klippt och skuren för uppgiften. Men vilken folkstorm det blev. 
”Jobbet måste göras,” väste han ur mungipan och lade ner den järnvägslinjen vi precis avverkat. 
En tuff jävel. Ingenting fastnade. Allt rann av Peterson.

En gång i tiden polletterade jag min cykel hos godset på Malmö Centralstation. 
SJ-mannen som tog emot hojen hade en lång grå rock och en mössa med SJ-emblemet på. Grårocken log aldrig. 
Det var ingen större kostnad, utan en liten rimlig peng för transporten. 
Ett dygn senare kunde jag hämta ut min cykel i Tierp, söder om Gävle, 75 mil från Malmö. Då hade hojen också överlevt minst ett tågbyte. 
År 2014 meddelar mig affärsverket SJ följande. 
”Nej, du kan inte ta med dig cykel ombord på våra tåg då vi inte längre har någon cykelhantering.” 
Jag putsar min SJ-pins, när SJ i dag meddelar att man ska spara en miljard. Kommer lägligt. Mitt i vintern. 
Lars P hade nog lagt ner hela skiten.