När framtiden skenar

Jag har en underbart sliten bok i min bokhylla, ”Ögonblicket åt framtiden”. Den gavs ut 1955 i samband med att Pressfotografernas klubb firade tjugofemårsjubileum. 
Jag tror jag bläddrat i den tusen gånger. Njuter av både text och de fantastiska bilderna som plåtats av verkligt skickliga svenska pressfotografer i ögonblicket. 
Det är verkligen godis för en annan gammal murvel som jag. 
Pressfotografernas utrustning som då var supermodern, känns i dag väldigt mossig och nästa obegripligt komplicerad.
Väldigt otympliga kameror. När en blixt slogs av blev offer och omgivningen blinda för en stund. (texten fortsätter efter bilden)

Titta på det här uppslaget från boken. 
En tågolycka. 
Flygbild. Ovanligt. Dyrt. MYCKET dyrt.
Bilden soppas, framkallas i röda rappet som inte var direkt röda rappet. Telefotos (super modernt) som kunde bli många krångel på vägen hem till tidningens fotoavdelning. 
Till slut tar kopisten över osv osv. 
Nästa dag kunde folk läsa om tågolyckan i sin tidning. Pust, pust...det mest otroliga för min egen del, är att jag varit med om hela den här tekniska resan. 
I dag har jag svårt att förstå att det är sant. (texten fortsätter efter bilden)

I dag har de flesta människor en sådan här mobiltelefon som t o m innehåller ett PIANO. 
Det var, exakt, med en sådan här mobiltelefon som en av toppcheferna på Samsung, David Eun, fotograferade den första bilden från flygolyckan i San Francisco. 
Han lyckades snabbt ta sig ut från det kraschade planet. 
Oskadad. 
Vänder sig om och slår bilden med sin mobilkamera. Människan har sinnesnärvaro nog att snabbt lägga ut bilden på Twitter. 
Resten är historia. 
David Eun fångade ögonblicket åt framtiden. 
Anno 2013. 
När framtiden skenar. 
Det gick på mindre än en sekund. 
Och jag hänger på. 
Toppen det. Men rätt så omtumlande.
Om sanningen ska fram.