Permobildårarna

Tro nu inte att jag är motståndare till elektriska rullstolar. Nej, för tusan. Tvärtom. Permobilen är en fantastisk uppfinning av svensken Per Uddén. Ett makalöst hjälpmedel för handikappade, äldre som har svårt att gå eller andra hjälpbehövande medmänniskor. Funkar utmärkt till både ung som gammal. Jag är säker på att jag själv kommer att ratta en sådan skapelse i en framtid som ligger närmare mig än vad jag tror.
Det finns bara ett problem: 
Permobildårarna.

De är inte många, men ingen kan ha missat dom. 
De brakar fram mitt i bland oss på gångbanor, i matbutiken, trånga passager som om de var ensamma på jordklotet. 
Någon hänsyn till omgivningen tages ej. I stället kör man som värsta biltjuvar. Mammor med barnvagnar får kasta sig åt sidan. Vi andra får pressa oss upp mot husväggarna. 
Olyckor inträffar, men verkar tystas ner. 
Polisen står handfallen. 
Lucka i lagen?

En permobil som körs under 15 km/tim betraktas som en gående. Över den fastställda hastighetsgränsen är den likställd med cykel. 
Kör man då tex berusad kan det falla under styrstångsfylla. 
Jag har på nära håll, upplevt den totala galenskapen. Dementa åldringar som kört som de galningar de faktiskt förvandlats till, varv efter varv runt vår bostad i en rasande fart. 
De har nämligen glömt bort var de bor. Sorgligt men sant. Kanske inget märkvärdigt när man gått in i den eviga dimman. Dessutom är de avsevärt fler än vad vi tror oss veta.
Deras vansinnesfärder med permobilen slutar ofta med soppatorsk i form av elstopp eller batteriurladdning.
Ingen bryr sig?
Jovisst gör vi, grannar och andra förbipasserande som får hjälpa de förvirrade åldringarna hem. 
Nästa dag är det full rulle igen. Galningen är åter ute på banan.  Bilen står och rostar i garaget, för körkortet-tack och lov-har man tagit i från honom/henne.
Stoppa permobildårarna!

FOTNOT: Vinjettbilden med den rasande elefanten, är en illustration till blogginlägget. Även bild två, om nu någon trodde något annat.