Bloggen avslöjar: Därför ljög Thomas Quick sig samman till en seriemördare

Det här är Pinocchio. Ni vet grabben som näsan växte på när han ljög. Låt oss nu i stället göra om Pinocchio till Thomas Quick som dömdes för åtta mord, men nu friats för fem av fallen. Resten kommer han också att bli friad från att ha begått. Förmodligen den största rättsskandalen någonsin i svensk rättshistoria. På Thomas Quicks, förlåt, Pinocchios nästipp, balanseras en nöt, utformad till en labyrint. Inne i nöten springer det sju personer med åklagaren Christer van der Kwast i täten. De kommer aldrig att hitta ut, för de är i grunden så lurade att byxorna har åkt ner. Däremot håller Hannes Råstams bok på att klyva nöten.

Titta på den här listan. Samtliga är starkt beroendeframkallande mediciner, lugnande-och sömnmedel. Jag har plockat ut samtliga från Hannes Råstams enormt intressanta bok. Thomas Quick tuggade i sig drivor av dessa under 8-10 år. Han blev läkemedelsberoende. Jag vet vad det innebär, för jag skrev om mina egna problem här på bloggen (skrolla en bit ner). Det var 1986. När man är läkemedelsberoende av bensodiazepiner, är man beredd att gå över lik för att komma över medicinerna. Det behövde aldrig jag, därför jag bodde hemma och höll i gång ett antal läkare med receptutskrivningar. I mängder. Eftersom missbrukaren förvandlas till en skicklig manipulativ människa, stötte jag inte på några som helst problem. För Thomas Quick var situationen en helt annan. Han satt inlåst på dårhuset i Säter. Eftersom Thomas Quick redan på 1970-talet fått smak på Valium, ett av de första bensodiazepiner i landet, grunnade han över hur han nu skulle komma över dessa tungt vanebildande mediciner. Helt enkelt lura vårdpersonalen och få sig ett behagligt rus. Lätta upp den gallerförsedda dagen.

En dag kom han på den ”Heliga Graalen”. Han började erkänna mord som han inte begått, men läst in sig på. Och se på fan. Han fick i stort sett fri tillgång till dessa narkotikaklassade preparat under alla år. Om någon trilskades spelade han galen. Erkände ett mord till. Skadade aldrig. Vips var där alltid någon framme med en näve godis. Ingen av de inblandade, varken läkare, psykologer, psykiatriker, advokater, beteendevetare, åklagare eller journalister, hade den blekaste aning om hur en läkemedelsmissbrukare tänker och fungerar. De åkte dit och gick i spinn över Sveriges första seriemördare som visade sig vara en Pinocchio med en jättelång näsa med en nöt, balanserades på nästippen, där hela gänget springer omkring och yrar. Skäms rättsvårdande myndigheter. Skäms alla möjliga omöjliga läkare. Skäms alla blåsta journalister. Faktum är, att inte ens Hannes Råstam i sin bok gjort min koppling till varför Thomas Quick började ljuga om alla mord. Nu vet vi varför. Hoppas Hannes, postumt, får Augustpriset på måndag. Fast andra sidan. Boken är inte ens nominerad.

FOTNOT: Thomas Quick heter numera Sture Bergwall.