Plåtspaden

Det här är en plåtspade. 
Sliten. 
Väl använd. 
Det är min plåtspade. Användes senast för ca 60 år sedan. Dagligen: jag grävde gropar, byggde vägar, öste samman väldiga högar. 
Hink och spade.
Det var på den tiden sandlådan var mitt liv. Ja, så slogs vi med spadarna. 
I sandlådan. 
Jag tänker på min plåtspade, när jag passerar förbi dagens lekplatser: barnen förvandlas till djungel-Jim. Enorma anläggningar. Ser livsfarligt ut. Och är livsfarligt.(texten fortsätter efter bilden)

Ser ni det väldiga röret på bilden. Det finns på en lekplats en bit bort från där jag bor i Lomma. 
Barnen åker i röret. 
En modern rutschbana eller ”kasebana” som vi säger i Skåne. 
För några år sedan bröt mitt ena barnbarn benet i ”röret”. Lillflickan fick ena benet under sig. Vips, så var det av. Det blev doktorn, gips och gråt. 
Jag blev förbannad. 
På röret. (texten fortsätter efter bilden)

På min tid hade vi, som sagt var, plåtspadar. Hårda saker. 
En gång sopade en elak ungjävel sin spade rakt över mitt ögonbryn. Det gick hål på ”Lille-Rockbäck”. 
Blod, skrik och gråt, men ingen doktor. 
På min tid fick det lagas av sig själv. Fick ett hack kcar livet ut i ögonbrynet.
Titta på bilden här nedanför. 
Det är Lommas senaste tillskott i den förunderliga världen av hemska lekplatser. Det här jättenätet har man monterat upp på Fladängsparken som håller på att färdigställas. Här ska alltså våra barn klättra, hänga, klänga och allt som barn nu kan hitta på med något som påminner om en svajig bro över en brusande flod i djungeln. 
Jag blir orolig över mina barnbarns hälsa. 
I dag har man annars plastspadar. Det räcker inte längre till. 
FOTNOT: Det är helt OK, att få välbehagliga rysningar av nostalgi, när ni ser bilderna av min rejäla plåtspaden.