Den döende potatisen

Detta är bilden på en döende potatis i potatisvärldens överklass. Bakpotatisen. Ni vet hur det är. Bakpotatisen har alltid en egen gräddhylla, några meter från arbetarklassen med Bintjé och King Edward i spetsen. Kungligt namn, men ändå arbetarklasspotäta. För att bli överklass i potatisvälden, måste knölen växa sig extra stor. Ha uthållighet i sin stärkelse som rotfrukt. Då skjuter också priset i höjden. Det är nämligen fint att vara en överklasspotatis.

För en tid köpte jag några av dessa grandiosa potatisar på COOP Forum i Lund. På utsidan såg de ut som de brukar göra. Tvättade. Ingen var mjuk, utan kändes fast i köttet. Efter att ha fått bakats i ugnen, havererade en av dessa bakpotatisar. Det rann ut en äcklig brun vätska. Köttet såg allt annat än friskt ut. Det var plötsligt en döende bakpotatis.

Jag skickade bilden till COOP och fick tre svarsalternativ: ” 1. Ihålighet i kombination med att slå in potatisen i folie skulle kunna göra att detta hålrum fyllts med potatisens egna vätska, som sedan rinner ut. 2. Knölen drabbats av Stjälkbakterios, en bakteriell röta som tar sig in i knölen från naveländan och som sedan infekterar knölen inifrån, och bildar ett hålrum, innehållande en illaluktande krämig vätska. 3. Ett tredje alternativ är om knölen/knölarna är från fjolårets skörd, då kan det handla om ett rent nedbrytningsfenomen = det går inte att lagra potatis hur länge som helst. Som du ser är det inte helt lätt att se vad som kan ha hänt, i vilket fall är det ovanligt, vi kan bara beklaga det inträffade”. Ja, där står vi i dag. Skam den som ger sig. Jag utreder vidare.