Blogginlägg 1800: Mina OS-minnen började med en rivning

Det var OS i Melbourne 1956. Jag var 10 år gammal och låg på Flensburgska Barnsjukhuset i Malmö. Jag lyssnade på ångradion. Mitt första OS-minne började med en rivning: Lennart Hyland bedrövelse över höjdhopparen Bengt ”Benke” Nilsson som höftskadad rev ut sig på 1,92 meter-se vinjettbilden. Jag har sedan dess följt samtliga olympiska spel. När OS gick i Rom 1960 blev det premiär för TV. Några snuttar visades på eftermiddagarna. Det räckte för att jag skulle skolka från skolan. TV-olympiaden från Tokyo-OS 1964 fanns inte. Tekniken var ännu inte uppfunnen. När tävlingarna kom bandade till Europa, växte det kraftigt med mossa på alla resultat som kunde vara ett dygn gamla. Alla visste redan hur det gått. Den första stora TV-olympiaden var 1968 i Mexico City. Det blev många nattpass, visserligen små sittningar om man jämför med Söul 1988: en gång gick jag på kl. 12:00 på dagen och släckte TV:n 24 timmar senare. Hårda bud. Efter det har det blivit många nattvak. Minns olympiaderna i Sidney och Peking. Kaffe i floder har blivit mitt dopingmedel. Nu sjunger olympiaden i London på sista versen. Jag har sett väldigt mycket av tävlingarna, men långt i från allt. Det är en omöjlighet. SVT har varit fantastiska. Olympiaden om fyra år i Rio de Janeiro tar de privata TV-bolagen över. Risken är stor för en massa reklam och dränering av TV-publikens magra börs. Tidsmässigt blir det åter en mardröm. Rio ligger fem timmar efter oss, så friidrotten kan mycket väl börja kl. 01.00 på natten. Spelen pågår mellan den 5 -21 augusti. Jag fyller 70 år 2016. Mitt i brasse-OS. Det är 1456 dagar dit. Det känns som jag gör som ”Benke” 1956. Jag river.

Det ska vi fira: Detta är mitt blogginlägg nr 1800!