Solar under ett badlakan

Jo, det är jag som sitter i Täppan under ett äkta badlakan från Bahamas. Under ett badlakan är det som vi vet, oftast väldigt varm och skönt om man gillar bakugnar. Nu sitter jag i solen. Och blir stekt. Varför har jag då draperat mig i ett badlakan, visserligen från Bahamas, men ändå? Orsaken heter hudcancer. För ett antal år sedan fick jag hudcancer. Prover. Väntan. Till slut ett besked. Jag hade drabbats av skivepitelcancer, en ofarlig variant av hudcancer. Ofarlig och ofarlig, men jag överlevde, så här långt, vill säga. Den kan komma tillbaka, löd den kryptiska domen efter operationen. Cancer är cancer som ni alla vet. Därför sitter jag numera med ett badlakan över mig i solen, i alla fall när bilden togs. Allt för illustrationen. Annars väljer jag med förkärlek skuggan under parasollen. Annat var det förr i tiden. Jag äger mörkt hud pigment. Har alltid trott att det var fritt fram i solen. Resultatet blev oftast att jag blev brun som en pepparkaka. Aldrig röd. Brun direkt, närmast svart till slut. På den tiden hade jag också ett kolsvart hår. Det inträffade att man tog mig för en indier. Då spelade jag ofta med, rätt kul, faktiskt. Fast en gång gick det snett. Mer om det en annan gång. Kom och tänkte på det när jag läste att Sverigedemokraten Björn Söder gett sig ut på banan igen. Irriterad över att Loreen, född i Stockholm den 16 oktober 1983, men med marockanskt blod i sina ådror, vunnit schlager-EM i Baku, för Sverige. Människan Söder yrar om svenskhet. Man tager sig för pannan. Den här Söder kan dra till väster, öster och norr med en jävla fart. Det är inte lönt dit pepparn växer. Då blir det till Sri Lanka. Jag är inte alls säker på att de vill ta emot Söder på denna förtjusande ö. Nej, jag blir så trött på dessa knäppskallar. Knäpp igen, som Povel Ramel sa på sin tid. Jag knäpper igen under mitt parasoll.