Breivik döden. Lommas nappträd LIVET!

Det var först i morse jag kom på hur jag skulle tackla den norska galningen som kallblodigt mördade 77 människor. Jag tog mig ner till vårt vindpinade nappträd vid kanten av Öresund. Där hängde ett 50-tal nappar. Jag hängde dit barnbarnet Samuels fyra nappar som han gav till tomten i julas. Etta historiskt avslut för gossens del. Jag stod länge i snålblåsten och tittade på napparna som svajade i den sylvassa vårvinden. Mina fingrar blev till is. -LIVET, sa jag högt för mig själv. Nappen eller tummen är vår första trygghet i livet. Trädet ett värdigt avslut. När jag kom hem, följde jag under förmiddagen den norska massmördarens sjuka mässa i den pågående rättegången i Oslo.

Till slut orkade jag inte längre. Mådde dåligt av denna man, med ett löjligt skägg som ramade in ett babyansikte som säkert aldrig fått duttat på en napp. En lust vaknade i mig. Jag ville vrida runt näsan på mannen. Jag tog en bild från TV-rutan av massmördaren. Vred till bilden med glödande kanter. Mer än bara näsan, alltså. Ut hoppade DÖDEN. Det var så jag ville se Anders Behring Breivik. Inte det där jävla babyansiktet med ett löjligt skägg. Han såg på något vis för normal ut. Det störde mig. Jag vilar i stället blicken på Nappträdet. Jag ser liv. Min glädje sipprar åter fram. Tack för det.