Röret som bromsat mitt liv

Jag vet att man en längre tid saknat material från Lomma på bloggen. I går bättrade jag mig. Det blev det ett inlägg om vädret i byn. Annars har det varit tomt en längre tid. Orsaken ser ni på bilden.
Till vänster ett friskt luftrör.
Till höger ett sjukt och kraftigt inflammerat luftrör.
Det inflammerade röret kan lika så väl vara mitt. Det kallas för astmatisk bronkit.
Jag har haft skiten i ett par veckor nu. Svår hosta dygnet runt. I bland när hostan vrålande är på väg ut blir det tvärnit vid gomseglet. Baksug. Hela skiten far ner i tårna, för att sedan åter pressa sig igenom ett nästan helt blockerat luftrör.
Resultat. Ruggiga kvävningskänslor. Tonvis med slem som proppar igen Rockbäck. Det är väldigt ångestladdat.
Det började med en vanlig sketen förkylning. Det börjar alltid med en vanlig sketen förkylning. Jag har nämligen haft det här sedan jag lämnade babystadiet.
För det mesta släpper det efter 2-3 dagar, men inte denna gången. Nu hade det bestämt sig för att mangla Gubben utan nåd i veckor.
Lungklinken på det Stora Sjukhuset, har försett mig med mediciner för att underlätta andningen. Det har lättat för stunden. Tack för det.
Att lämna stugvärmen har inte varit att tänka på. Kylan är en dödsfiende. Rören lägger av direkt.
Jag har alltså inte kunnat röra (hoppsan) mig ute i samhället, utan försökt varmköra bloggen ändå.
I går gick jag ut en meter. Tog bilden på den snöfria Täppan.
I dag var jag ner till Vårdcentralen. Provtagning. Kom hem utan min vackra basröst. Lät mer som Kalle Anka. Inte bra alls.
Fast, gott folk, det blir bättre och bättre, dag för dag...på fredag har Rita Hayworth och-ja, hon har bytt upp sig-hennes Brad Pitt, bett oss titta in. Det är i stort sett rakt genom väggen, så vi kommer. Jag tar med mig min Doris Day.