Det här är Rörsjöskolan i Malmö. Där började jag i skolan 1953. Vi fick grunderna, tex hur viktig uppfinningen flintyxan blev för mänskligheten för tusentals år sedan. Plus och minus och armar uppåt sträck i gymnastiksalen som stank av klor, för den låg inhyst i Rörsjöbadet.
Åtta är tidigare kom 30 000 lägerfångar till Malmö hamn-se den inlagda bilden i vinjetten.
De flesta kom med Folke Bernadottes vita bussar. Utmärglade och halvdöda efter år i nazisternas koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Vissa som bars i land i Malmö var redan döda. Förfärliga scener utspelades. Unga, gamla, stora och små barn med brokiga dödliga öden i bagaget. Allt i en enda salig röra.
Om detta fick vi skolbarn på Rörsjöskolan inget veta. Lärarnas läppar förslutna. Tystnad.
Censur?
Nja, möjligen något ditåt. Kanske tidsandan. Andra världskrigets fasor fanns inte i skolvärlden under 1950-talet. Inte i min, i alla fall. Koncentrationsläger, gaskammare och lik högar definitivt tabu.
Så var skolan i Sverige för 60 år sedan. Skam.
Lika många år skulle det ta, innan jag fick reda på denna dramatiska historia. Först i förra veckan såg jag filmen, ”Hoppets hamn”, på en DVD. Den dramatiska historien som utspelades våren 1945 i Malmö hamn. Medmänniskor i ett eländigt skick staplade i land. Döende. Nazisternas illdåd. Röda Korsets personal mötte upp. Avlusning. Omvårdnad.
Mitt i all bedrövelse volontären Stig Kinnhagen, 15 år. Svartvita bilder och Stigs varma famn förbarmade sig över ynglingen, Joe Rozenberg. Överlevare.
Filmen hade biopremiär i Malmö i höstas. Då möttes de igen.
I dag bor Stig i Lomma. Joe i Minneapolis, USA. Tårar. Hetta. Ömma kramar.
Nu kommer dokumentärfilmen i SVT2 på torsdag. Missa inte den.
Min fråga kvarstår.
Varför fick vi inget veta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar