Änglaharpans resa mot stjärnorna firades med blåbärssoppa!

Ledartrion i Vasaloppet skulle snart passera Eldris efter 81 km. Blåbären knappt passerat Smågan efter 11 km körning. Då dukade jag upp blåbärssoppan i Lommas Mångsbodarna nere vid det pittoreska hamnkontoret i byn.
Lommabon Åke hade nämligen fått det förnämliga uppdraget, att ta med sig min änglaharpa (cittra) mot en stjärnbeströdd framtid.
Färden skulle gå till Halmstad. Där den skulle plockas upp på Sopranvägen av stadens svar på Yul Brynner, Lennart Eriksson.
Tid för audition.
Om ”harpan” håller måttet, ska Lennart smeka fram en fridsam melodi som Mandus i folklustspel, ”Änkeman Jarl”, på slottets borggård i Halmstad. Det är den lokala teatergruppen Scendragets uppsättning i sommar.
Fast marschen mot stjärnorna är högst vansklig. Mitt kära musikinstrument har stått och dammat i garderoben i 45-50 år.
Ostämd.
Grymt ostämd av alla år som dammråttorna lirat på den.
Lapp-Lisa hade fallit i gråt över oljudet. Dessutom upptäckte jag att en av de 73 strängarna saknades. Lennart kommer att få det slitsamt värre.
Vi skålade i blåbärssoppa. Nu håller vi både tummar och tår för ”Änglaharpan”.

-Kör försiktigt, fortsatte jag.
-Inga problem. Nu har jag två harpor i bilen, sa Åke och log. Vad han nu menade med det.
Vasaloppet då?
Jo, Jörgen Brink försvarade förra årets bragd och vann. Norrmännen fick stryk. Bara en sådan sak. Det började lovande för min harpa.
Lycka till i Halmstad, vännen min.
Hoppas Yul Brynner är snäll mot dig.