Rekord håll-i-gång på äldreboende i Lomma

Jag hade följt några vänner ner till bussen mot Malmö. Midsommarnatt. I fjärran hörde jag ljudsvallet av tung musik. Först trodde jag det var de festande ungdomarna på Lomma Beach. Jag kände faktiskt en viss avundsjuka.
Snart förstod jag att vrålet måste komma från dansrotundan, men ack så fel jag hade. Musiken som dånade fram över byn visade sig komma från Havsblick, ett behagligt boende där de äldre köpt loss sina lägenheter.
Men detta tunga stuk?
Hade åldringarna helt spårat ur?
När jag kom fram såg jag massor av festglada människor som dansade och klappade händerna i takt inne på den nerlagda restaurangen. Det var helt enkelt, ett jävla håll-i-gång i midsommarnatten. Fullt ös bland både gamla som unga.
Något liknande har jag aldrig upplevt på Havsblick som annars verkar vila tryggt i alzheimerdimman. På sin höjd brukade Bertil Boo sjunga där när han levde. Begravningsmiddagar är en annan populär begivenhet.
En glad man står utanför och röker. Jag stannar till i dunket.
-Här är full fart, säger jag.
-Ja, vi är en förening som hyrt lokalen. Nej, inte från Lomma, svarar rökaren och ler.
Då öppnas ett fönster några våningar upp. En förtvivlad man med håret spretande som spruckna gitarrsträngar sticker ut huvudet och nästan skriker i falsett:
-Är ni inte riktigt kloka. Det går inte att sova. Ni måste tänka på att här bor 80-90-åringar. Många är svårt sjuka. Slutar ni inte ringer jag polisen!
Det var ord och inga visor. Rökaren höll på att svälja cigaretten.
Jag gick hem, fast med ett av midsommarnattens bredaste leende på mina läppar.
Hur det slutade?
Musiken sänktes till Bertil Boo nivå.
Lomma kunde somna om.