Jag virkade en OS-mössa!

Alla pratar om den, OS-mössan som flaggar som en tomsäck på folks skallar i Vancouver.
Garnbodarna här hemma töms på gula, blåa, vita och svarta nystan. Garn eskimå, heter det, fem varv hit och tre varv dit, fyra varv hit och dit. Virknålar har blivit lika heta som Marcus Hellners skidlaggar.
Det ser så lätt ut när damerna i syjuntan, Knickarps Syförening Tråckla Fort, snitsar till en mössa med virknål storlek nr 8.
Jag kan väl inte påstå att jag är någon virkfantom. Mina skogshuggarkorvar till fingrar är mer lämpade till just skogshuggning.
I dessa tider får man tänka på JÄMO, inrättningen som ser till att det blir två män hit och tre kvinnor dit.
-Äntligen, vrålade JÄMO, när jag förkunnade att jag minsann skulle virka mig en OS-mössa.
När Gustav V, V-Gurra kallad, ni vet vår svenska konung som ollade med olycklige Kurt, kunde brodera, så vore det väl själva fan om inte jag skulle kunna virka.
Sagt och gjort. Jag skred till verket.
”lm=luftmaskor, fm=fasta maskor, virka 64 fm och följ randningen, lägg upp 4 lm-ta ihop till en ring, virka 8 fm runt ringen, 2 fasta maskor i varje fast maska=16 fm.”
DÄR trasslade jag in mig. Körde in lite för många luftmaskor. Satt fast i halvstolpen. Försökte med en smygmaska för att ta mig ur knipan. Damerna i Knickarps Syförening Tråckla Fort log överseende med kaffetåren i blicken.
Nu var goda råd dyra. Då ringde vännen Jürgen i Torsby. Han är ett riktigt virkmönster.
-Ta 7 x 5 fm, 2fm i nästa fm x. Då får du 56 fm, coachade han.
Jag gjorde så. Och där satt den.
Nästan.