Efter en mardröm i 49 timmar, när solen börjar titta fram i mitt inre, slår VINTERKRÄKSJUKAN till ännu en gång. Havererade julänglar sänker sig åter över mitt dystra sinne. Jag återupptog språngmarschen till vår Herres skapares tömningsstation. När klockan var fem i morse hade jag kört tio vändor och började t o m se smånissar stå och fnissa åt mig bakom klorinflaskan.Kan detta var möjligt?
Alltså, att man kan få om skiten när det börjar klinga av.
Det fick bli en lättare forskningsuppgift.
Smittskyddsinstitutet skriver om vinterkräksjukan:
Symtomen är illamående, kräkningar, diarré, buksmärtor, huvudvärk, yrsel och feber. Sjukdomen är självläkande inom några dygn, men vätskebehandling kan ibland behöva ges. Återinsjuknanden är ganska vanliga.
Jag drar igenom samliga sju punkter på deras checklisa. De stämmer in på mig. Jag har haft och har, delvis fortfarande, samtliga sju.
Och så den sista punkten: återinsjuknanden (märklig svenska) är ganska vanlig.
Jaha, där har vi det.
Mardrömmen gör comeback som "a midnight cowboy". Helvetet rider en stackars sate sönder och samman.
Det blir ett nyårsfirande med skorpor och te.
Låt oss skratta åt eländet och kolla in Mel Brooks klassiska fisscen från filmen "Sheriffen". Vi män gillar se sådant-på bio, hrm...
Fast i morse låssades jag att jag satt här bland grabbarna vid lägerelden.
Till slut en liten försynt fråga.
Hur klarar våra husdjur en sådan kanonad som husse och matte utsätter de för i samband med vinterkräksjukan? Kan en liten vovve få vinterkräksjukan? Någon som vet?
Jag ryser vid blotta tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar