Det är inte utan man blir svettig. Tänk er själv om ni skulle bli en läcker middagsgryta åt en kannibal?När jag växte upp på 1950-talet, fanns det en svensk upptäcktsresande som hette Sten Bergman (1885-1975).
Han for land och rike runt och talade i radion om sina spännande resor till främmande folkslag. Det som satte sig mest i mitt minne var hans berättelse om att han fick en kannibal till far. Fan, så läskigt.
Jag hade garanterat legat sömnlös inför alla släktmiddagar.
Men i alla fall, så fort jag lämnat Fem-böckerna och Tvillingdeckarna åt sitt öde, slök jag hungrigt boken-se vinjetten.
Jag rös och fick mardrömmar.
När jag så upptäckte att det fanns ett äkta kannibalmuseum i Skåne, slog jag genast till. Vännen Björne Halldèn kallades ner med kamera från Stockholm.
Björne fick bli min Ingemar Bergman, när nu inte Sten Bergman längre fanns i livet. Resultatet blev en oslagbar s k dogmafilm (bara danskar begriper vad jag menar).
Ni får gärna nominera denna kulturella insats för filmens bevarande till både Bagggar och Oscars.
Smaklig måltid med en bit unik film.
sjukt
SvaraRadera