Här sitter Linda Wallin, 30 år, som bor i mina kvarter, hamnhusen i Lomma. Hon har tillbringat de senaste 3,5 åren på sjukhuset. Linda är nämligen dödssjuk.
Jag sprang på Linda, när tjejen från Lomma som skulle ha fått svininfluensan på Cypern meddelat att hon inte orkade ställa upp på BLOGGEN. Linda orkade, däremot, och hennes svaga röst exploderar av livsvilja.
-Jag arbetade som sjuksköterska, kände mig lite hängig och tog lite prover på mig själv. Rätt snart fick jag beskedet att mina värden var helt tokiga, berättar hon för mig.
Linda led av något så allvarligt som akut lymfatisk leukemi, alltså cancer.
Alla vi som fått ett cancerbesked, vet vad det innebär av vånda och sorg.
För Lindas del började en omfattande cellgiftbehandling med ruggiga biverkningar, misslyckade benmärgstransplantationer och till slut verkade allt fungera.
-Jag fick vara hemma i några veckor, sedan var det tid igen, fortsätter hon.
Cellgiftbehandlingen hade nämligen praktiskt tagit slagit ut hennes lungor. Hennes andning, mer eller mindre, havererade och livet blev till ett nytt inferno.
Linda har nyligen kommit ut från sjukhuset. I famnen håller hon sin lilla valp, en tio veckor gammal Griffon som heter Selma. På rullstolen har hon syrgastuben hängande. Utan den är allt slut.
-Nu väntar jag på lungtransplantation. Jag måste alltid vara nåbar och måste därför alltid ha en sändare med mig, slutar Linda Wallin.
Jag lovar Linda att ställa upp för henne. Hon kan höra av sig när hon vill. Jag är själv ett ärrigt sjukhus-och operationsproffs och viker inte ner mig i första taget.
Nu ger vi järnet Linda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar