Välkommen hem med medalj i skallen!

Ja, då är man åter hemma efter en veckas turné i riket. Det började med Edvard Persson-liv i Skåne. Det fortsatte med pusskalas och smäktande kärlek på utbildningsminister Jan Björklunds skola i Skene, Sörgårdens skolavslutning och toppningen med att ha blivit INLÅST på Ullevi i Göteborg i samband med VM-kvalet mellan Sverige-Malta. Jag fick planka ut. OK då, med hjälp av alla "goa gubbar" i Göteborg.
Då inträffar följande:
Jag hinner inte mer än innan för dörren till mitt lekrum, när det säger KLONK i skallen på mig. En medalj jag fått av giganten och sportkrönikörernas kraftverk, Birger Buhre, som dog i oktober 1989 71 år gammal, släpper plötsligt från märkes skölden som hänger alldeles ovanför dörren. Det bär sig inte bättre än att den landar på min ömma huvudsvål.
Det är högst märkligt. Jag samarbetade en hel del med Birger. Mellan varven åkte både Patrik Ekwall (jo, det är han på TV) och jag på en rungande utskällning.
Vi arbetade tillsammans med Birgers baby, ett jätteprojekt som hette "Så kom idrotten till Malmö".
När Biger Buhre gav oss en uppsträckning lyssnade vi snällt på "pappa". BB hade nämligen-enligt honom själv-alltid rätt. Den som tjafsade emot fick bara en ny omgång, än värre än den första överkörningen.
Birger hade också ett stort hjärta. Om man gjort något bra riskerade man bli ihjälkramad. Eller få en medalj. Jag fick en medalj. Nu lossnade den och hamnade i skallen på mig.
Är det någon form av hemligt tecken från Birger Buhre på andra sidan?
Ja, säker kan man aldrig vara. Det är bäst jag bär medaljen närmast hjärtat under några dagar.
Tack för medaljen, Birger. Jag saknar dig.


PRESS-STOP-PRESS-STOP-PRESS-STOP
Hett om Zlatan. Klicka HÄR!