När jag gjorde en Edvard Persson 2009

Det var Edvard Persson (1888-1957) som satte agendan. Skåningen är en fryntlig och jovialisk. Med skånelängan och ”mad i rättan tid”.
Det var tid att testa den skånska landsbygden, 60-70 år senare.
Först fick jag lyfta av den gistna grinden till gården. Sedan hälsades jag välkommen av en sliten gåsapåg i papp, eller vad det nu var.
I alla fall var det inte Edvard.
Ja, sedan kom kocken. (texten fortsätter efter bilden)

Kocken var en rolig jävel, insmugglad i en bananlåda som vännen och tullaren Rolf missat på Öresundsbron. Den tokroliga kocken har överlevt bomber och granater och fått lära sig trolla med maten.
Det är nämligen så att numera är hushållsgrisen ett minne blott. Den skånska gården 2009 har bara katt och hund och lillflickans ponny. Det går inte att äta.
Då kom någon fiffig typ på att göda skåningen med kalkoner. Den roliga kocken anställdes som lärt sig trolla med maten. Kalkonen blev ett smörgåsbordet, simsalabim.
Dessutom, mitt Herrskap, blir skåningen numera en tunn figur. (texten fortsätter efter bilden)

Efter den formidabla måltiden som alltså inte ger skåningen något hull, var det så tid för ett bubbelbad med champisdricka.
En gång i tiden var detta skånelängans stall med råmande kor och nöffande grisar. Nu låg jag där som en skum figur. Jäste och bubblade, ”Jag har bott vid en landsväg”. Saknade efter Edvard Persson satt i väggarna. 
Det var trots allt Edvard som satte agendan en gång i tiden. Det var då det.
Tror i alla fall han skulle gillat bubblorna.
I glaset.
Så kan också en historia sluta.