Minnesstenen i Lomma räddad...

I höstas publicerade jag här på Bloggen, den olidligt spännande jakten efter den första av tre minnesstenar från orkanen som höll på sänka Lomma annandag jul 1902.
Med stigfinnaren BG:s hjälp fann vi stenen till slut inbäddad i Lommas djungel, en svårgenomtränglig grönska. Faktum är att vi faktiskt hade behövt machetes för hugga oss fram till stenen.
Texten på stenen var/är svårt nedsliten av tiden tand. Det gick med viss möda tyda att vattenståndet den där förfärliga orkan julen var 2,06 meter över det normala.
Efter det har vi även funnit de två andra stenarna.
Döm då om min förvåning när jag och Lilla Vovven på en av våra sportiga promenader, upptäcker att Lommas djungel skövlas ner till minsta lilla trädrot. En armada av väldiga maskiner mejar ner allt i deras väg. Lastbilar fylls. ALLT ska bort. Av Lomma ogenomträngliga djungel finns inte ett spår kvar. Här ska det nämligen byggas hus.
”Minnesstenen”, tänker jag och Lilla Vovven och gapar av pur förvåning. Var är den? Krossad? Förintat? En kulturhistorisk skandal?
Dessa minnesstenar har blivit den här Bloggens egna babys. Vi är skakade. DÅ upptäcker vi bland dån och slammer, lerhögarna och väldigt maskiner ett litet staket runt något som är STENEN. Jo, där står vår första upptäckta minnessten. Skyddad. Någon vänlig person har förbarmat sig över stenen och satt upp ett skrangligt staket runt den.
Det kan väl aldrig vara kommunhövdingen Thomas Håkansson?
Har han i gummistövlar smugit ut här bland lerhögarna en mörk natt och smällt upp staketet runt stenen?
Ja, vem vet. För även Lommas kommunhövding följer Bloggens kulturhistoriska intresse för minnesstenarna. Så här sa han till mig när vi skrev om sten nr 3 som placerat ut på det ståtliga nylagda Varvstorget.
-HA! Den har stått där i tre veckor...
Hur som helst, är vi i dag glada över att någon sett till att rädda vår första upptäckt åt eftervärlden.
Tack för det.
En sak till.
Det är ytterst märkligt att inte vår stora regiontidning, Sydsvenskan, uppmärksammat vår kamp för dessa unika stenar. Kanske är det så, att det inte passar in i den allmänna hysterin om klimatförändringen. Tänk att vi hade det redan 1902...