Det är alltid något speciellt med årets sista dag.
På årets sista dag i byn blev ett pepparkakshus årets byggnad.Både sydsvenskan.se och mffsupport.com hemsida la ut en länk till mitt blogginlägg om Oskars skapelse av pepparkaksdeg-scrolla en bit ner om du missat det.
Det var ingen som la ut någon länk, när jag skrev om Lommas nya bibliotek, men så blir man förstås extra snäll av pepparkakor...
Årets sista dag skänker gärna en stund av eftertanke. Det blir alltid så när vi lägger ännu ett år till handlingarna.
Det var också året som gav mig personligen en stor glädje. Efter en lyckad operation kunde jag för första gången på 26 år promenera som vanligt folk. Jag lovar att det är en enormt ljuvlig upplevelse.
Årets sista dag blev också extra tung för min familj. Min mor kämpar på sjukhuset mot en irriterande ålderdom.
Livet ger och livet tar.
På årets sista dag bjuder jag som salut på bilder från marsipanriket.
Det kan behövas på årets sista dag. Sötare än så blir inte livet 2009.
Detta måste absolut vara julens hetaste pepparkakshus. Malmö FF:s nya fotbollsarena, Swedbank Stadion, som just nu håller på att byggas gjord av pepparkaksdeg med belysning och publikvrål. -Publikjublet är inspelat på Malmö Stadion, berättar Oskar Odén, 21 år, för mig, medan FORZA MALMÖ stiger upp från pepparkakshuset. Äntligen, tänker jag. Inte ens Kalmar FF med Henrik Rydström i spetsen kan visa upp något liknande. En hel fotbollsarena som pepparkakshus. t o m bollen är av pepparkaksdeg. Absolut helt underbart. Det tog Oskar och hans pappa 10-12 timmar att färdigställa härligheten med äkta elbelysning. -Det var ganska bökigt att få allt i samma storlek. När delarna gräddades i ugnen krympte de samman och blev olika stora. Till slut fungerade passformen och vi kunde sätta samman hela arenan med hjälp av glasyr, fortsätter Oskar Odèn. En sak kan jag lova. Om MFF ägt pepparkaksarenan, så hade man redan i dag haft en publikmagnet...
Vi lever i årskrönikornas tidevarv. Minsta fis på tvären under 2008 ska listas. Min morgontidning Sydsvenskan, hade i söndags t o m en hel bilaga med listor på längden och tvären. Förlåt, men 2008 med rykande ruiner och sönderbrända människor på Gazaremsan börjar stå mig upp i halsen.
Jag har för vana att blicka framåt, fast listlös. Förra året letade jag 100 år tillbaka i tiden, alltså till 1908 för att hitta in i 2008. Det visade sig stämma rätt bra, tex samma trista lågkonjunktur.
I årets sista skälvande dagar, for jag åter iväg 100 år för finna mitt 2009, men tvärnitade redan den 17 februari 1909. Det var nämligen dagen då ”Han som gäspar”, hövdingen för Chiricahuaapacherna dog, mera känd under namnet Geronimo (1829-1909).
Denna stora krigare fick ett tragiskt slut. Den vite mannen lyckades till slut tygla hövdingen med destillerade drycker. Han blev alkis och i fyllan och villan slocknade han ute i kylan. Fick lunginflammation och dog. Det är sådana slut jag tycker är väldigt sorgliga.
Jag och indianer har haft ett gott förhållande genom livet. Själv har jag blivit adopterad av en riktig indianhövding, fast det är en helt annan historia.
Mitt intresse för indianer och cowboys började annars i späd ålder. Filmen ”Den brutna pilen” som kom i början av 1950-talet gav mig Jeff Chandler (1918-1961) som oslagbar ondsint apachehövding. Cowboyen James Steward red in, med alla de fördelar som den vite mannen inte har mer än på filmer från Hollywood. Jag som alla andra åkte dit så det small.
Nu vet jag bättre. Sällan har väl ett helt folkslag fått så mycket pisk som de Nordamerikanska indianerna. Därför är det med en viss tillfredställelse jag kan konstatera att Geronimo hedrats med ett mindre gravmonument i Fort Sill, Oklahoma. Jeff Chandler fick en platta i en vägg på Hillside Cementery utanför Los Angeles. På något vis känns det som rättvisan segrade till slut.
En annan gång kanske jag berättar om Sitting Bull när han hade raj-raj med en vit kvinna från fina New York. Det tog hus i helvete.
Fast först ska vi skänka Geronimo en stilla tanke av vördnad den 17 februari nästa år.
Frid över hans minne. Och frid över alla årskrönikor 2008.
FOTNOT:Geronimo, egentligen Goyathlay eller Goklayeh .På svenska "Han som gäspar".
I dag, söndag den 28 december 2008, sänder SVT en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård. Jag ska nu berätta något som ni inte får veta i TV-dokumentären. Under många år ringde vi till varandra minst en gång i veckan. Han testade texter, stämde av funderingar och kryddade våra samtal med lite skvaller om kändisar. Vi bytte helt enkelt upplevelser från livet och fick en nära relation, inte minst familjevis. När så Ernst-Hugo plötsligt dog i september 1998, kom det som en total överraskning. Aldrig någonsin han yppade det minsta om sin galopperande blodcancer, trots att jag själv under samma tid kämpade mot min egen cancer. Någon klocka borde ha ringt. Han visade ett ivrigt intresse för min kamp. Ställde tusen frågor. Vi är nu framme i början av 1998. När jag till slut gick segrande ur striden sa Ernst-Hugo till mig. ”Calle, du är en överlevare.” När Ernst-Hugo genomförde en ny stor glansfull roll i Jonas Gardells TV-dramatisering ”Cheek to cheek”, där han dör på slutet, gråter han uppgivet när vi talas vid i telefonen efter att pjäsen visats i TV. Klockan är närmare kvart över tio på kvällen. En kuslig stämning infinner sig. Plötsligt blir det tyst i luren, sedan harklar han sig, försöker få kontroll över rösten innan allt blir till en gröt inbäddad av ångest och han säger med knappt hörbar röst: ”Calle, du har precis sett min död”. Visst, Ernst-Hugo var teatralisk, men denna gången var det på allvar. Det var en livrädd Ernst-Hugo Järegård som grät. Jag ryser av förundran än i denna dag. För jag förstod inte allvaret i tårarna. Såg honom som den store teatermannen. Även sin egen begravning lyckas han dölja för omvärlden. Han dog den 6 september 1998, 69 år gammal. När kistan utan beslag stod på Fonus plockades namnbrickan bort. Ingen skulle få veta att där låg den berömde skådespelaren Ernst-Hugo Järegård död. Den som la ut dimridåerna var dåvarande TV-chefen och vännen till familjen, Ingvar Bengtsson. Begravningsakten blev mycket stämningsfull med endast de närmast anhöriga. Kyrkorummet lystes upp av gula rosor, favoritblomman. Mannen som levde för applåder, hade ännu en gång lyckats med den totala tystnaden som ridå över sitt liv. Modelejonet Ernst-Hugo, ville helt enkelt inte visa upp sig klädd i kista. Kanske är det så, att han i dag sitter på sin molntapp och lyssnar på sin favoritartist Frank Sinatra, när han sjunger ”The yellow Rose of Texas” . Om det verkligen är så, skulle Ernst-Hugo Järegård aldrig avslöja det. Jag saknar våra samtal, Ernst-Hugo.
Det är märkligt. Min lilla röstning bland er bloggläsare, vem som är den mest begåvade partiledaren, stämmer nästan helt med Aftonbladet/Sifos mätning av förtroendet för partiledarna.
Undersökning som publicerades i dag i Aftonbladet visar på stort förtroende för statsminister Fredrik Reinfeldt. På min blogg tog han hem segern som den mest begåvade partiledaren. Vänsterpartiets Lars Ohly beskriver Lena Mellin som en raket. Det var han här också med sin överraskande andra placering. Jag skrev att Mona Sahlin kört i diket. Det gjorde hon också i Aftonbladet/Sifos undersökning. Däremot gick Göran Hägglund bättre än vad Jan Björklund gjorde. Maria Wetterstrand tyngs av sitt partnerskap med Peter Eriksson. Ja, så där kan man hålla på.
Min lilla röstning såg jag som en kul krumelur i kanten. Kanske det ligger mer allvar i den än vad jag tänkt mig. I så fall kan väl vi alla andra begåvningar, notera det för framtiden.
Trist nog finns det inget intresse bland media för min tävling om den mest begåvade partiledaren.
Vet ni varför?
Jo, om mitt namn varit Linda Rosing, Carolina Gynning eller Blondinbella hade jag hamnat i Rapport. Frågan är också om inte KG Bergström ringt och velat ha med mig i sitt stelbenta program.
Det kallas för journalistik.
Magsur?
Visst, bara för det ska jag ut och tokhandla på rean i morgon, lördag. På kvällen far jag hem till Rolf och dricka upp hans nyårssprit.
Den här partiledarmatchen blev en lång resa. Redan i slutet av augusti, kunde du som läser denna blogg, börja rösta i den olidligt spännande matchen om vem som är den mest begåvade partiledaren.
Till slut återstod fyra finalkandidater: Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Jan Björklund, De andra blev utslagna på vägen fram mot det hägrande målet.
Under juldagen avslutade tävlingen och segrare som vår mest begåvade partiledare blev Fredrik Reinfeldt, moderathövding och statsminister.
Egentligen är jag inte förvånad. Fredrik har med finanskrisen fått fart på väljarkåren. Lars Ohly som slutade tvåa syns väldigt mycket, både här och där. På tredje plats hamnade Maria Wetterstrand. Hennes placering förvånar inte, för hon är en begåvad dam. Bara hon kunde bjuda mer på sin charm och inte låsa in den i hår knuten. Att Jan ”Skolan” Björklund knep fjärde platsen fungerar också. Hans skolfrågor får ständigt stort utrymme i media. Jan Björklund verkar vara ett en-fråge-parti.
Mona Sahlin hamnade utanför pallen. Det är nog inte många som är förvånad över det. Hon pysslar för mycket med dikeskörning. Maud Olofsson lyckades inte heller. Jag tror många har avslöjat hennes prat, tomgångskörning. Göran Hägglund i sin tur har för mycket bök internt med homodebatt och annat för att profilera sig hårdare utåt. Fast människan lär äga mycket humor. Visa det då!
Jag läster i Sydsvenskan att du ska utbilda dig till lantmästare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp någon kilometer utanför Lomma. Jag läste också att det var oklart med var du ska bo under den tvååriga studietiden. Carl Philip, det är inga problem med boendet.
Jag erbjuder dig alldeles gratis ett av våra rum här hemma. Du bor läckert vid havet med härliga bad en liten bit bort. Omgivningen fridsam som en aftongudstjänst. Rummet lagom stort med eget nylackat skrivbord. Och du, sängen är något att längta efter. Det är en special beställd Dux, extra bred och lång. Det går t o m att koka tomtegröt i den. Här kan du vila ut efter både tentor och racertävlingar på Ring Knutstorp.
Jag har också tänkt på SÄPO-killarna som bevakar dig. Jag sätter helt enkelt in våningssängar i cykelboden som ligger till vänster alldeles utanför ditt fönster. ”Lilla Vovven” kommer också att ge dig all kärlek som någonsin går att uppbringa.
Du får också stifta bekantskap med världens bästa grannar. Jag tror Peter är pigg på ta dig med ut på en fisketur i Öresund. Kent som äger en hel tågstation. KÖ som flyger jorden runt i ett av sina rum. BG som kan berätta om någon spännande bok. BH kan allt om fotboll. Ulrika med sina vackra katter. Mikael som kan lära dig dra en spader. Det muntrar alltid upp.
Tänk på saken. Rummet är ditt. Helt gratis under hela studietiden. Slå en signal om du är sugen.
God Jul, förresten.”
COPYRIGHT TEXT OCH BILDER ANNA-LENA O CALLE ROCKBÄCK
Mitt i grötköret ska ni få en exklusiv rapport från natten till dagen före dopparedagen. Svenska folket stressar så in i bänken, att alldeles för många hamnar på akuten. Ambulanspersonalen har bråda dagar: folk tuppar av i köer, folk stukar och bryter ben och armar i trängseln, folk får hjärtan som rusar och busar, folk går bokstavligt talat in i väggen med julstressade nervtrådar. Jag vet, för mitt i grötköret fick jag tillbringa natten på akuten i Lund. Min mor, 88 år, som varit pigg och skött sig själv säckade plötsligt samman i ålderdomen. Det fick bli ambulanstransport. Därför tillbringade jag natten som gick på akuten och följde skådespelet med alla ambulanstransporter som lastade av sönderstressade människor. -Ambulanserna kommer i flock, sa en utpumpad sjuksköterska till mig. Sjuksköterskan tog emot och skrev in dessa utslagna patienter. Och fortsatte: -Folk har spårat ur. Julen blir för mycket för många. I natt är det hemskt jobbigt. Jag är själv jättetrött. Knappt en minuts vila. En som inte brydde sig det minsta om detta kaos var vår tomtegröt. Det låg väl inbäddat och gottade sig i vår breda gästsäng. Koka tomtegröt i sängen? Visst går det, dessutom alldeles utmärkt. Folket i Lomma är helgalna, tänker du. Nej, säger jag. Helgalna är alla som köper färdig risgrynsgröt. I min gröt finns riktigt smör. I den fabriksgjorda är smöret utbytt mot palm-,raps- pch kokosolja, emulgeringsmedel, aromämne och färgämne. Tomten riskerar bli förgiftad och hamna på akuten. Nu ska jag vila mig i form tillsammans med den specialbeställda julskinkan som står på spisen och sjuder. Färdigkokt skinka? Nej, fy fan. Källa: Boken "Äkta vara" av Mats-Eric Nilsson.
För journalister finns ”Spelregler för press, radio och TV”. Det är speciella publicitetsregler, yrkesregler och riktlinjer mot textreklam osv.
Inom bloggvärlden finns inga sådana regler. Hos oss bloggare är allt vildvuxet. Människors privatliv kränks dagligen. Textreklam är ett okänt begrepp. Bilder far som projektiler kors och tvärs i cyberrymden. Det råder rena rama Vilda Västern.
Därför kommer här en liten julklapp till alla bloggare: ”Spelregler för bloggare.”
Den första i sitt slag, alltså helt unik. Bloggreglerna är på långa vägar kompletta, utan endast några riktlinjer som kan vara bra att känna till.
En dag kommer vi att få en komplett samling. Det är lika så bra att börja med en gång.
Publicitetsregler:
Respektera den personliga integriteten. Det här är väldigt viktigt. Man får inte lämna ut människor, hur som helst, varken i text eller på bild. Jag själv maskar ansikten vid behov. Det är också viktigt att fråga personen om du får publicera bilden på dem i din blogg.
Ett annat exempel är självmord. Det skriver vi inte om i Sverige. Däremot gjorde man noggranna redogörelsen för självmord i svensk press under 1920-talet. Vi glömmer självmord. Det är sorgligt nog som det är.
Namnpublicering:
Lämna aldrig ut namnet på någon människa utan fråga först om lov. För att publicera namnet på en brottsling ska vederbörande dömas till minst två års fängelse. Var kritisk mot alla tips. Folk pratar så mycket skit. En gyllene regel är att alltid undersöka och granska om tipset är sant eller ej.
Förfalska inte en persons uttalande eller bilder. Här händer det att jag förfalskar bilder. Det är då bilder som jag fotograferat själv. Jag äger rättigheten till bilden och gör som jag själv vill med bilden. Det är då helt i sin ordning.
Bilder är ett speciellt problem på Internet. Jag försöker använda mina egna bilder så långt det går, fast det händer att även jag som många andra, är ute och snor bilder på nätet. För min egen del rör det sig då oftast om utländska och äldre bilder. Det är inte riktigt godkänt ändå. Däremot använder jag mig aldrig av bilder som våra pressfotografer dagligen tar till tidningarna och som publiceras på nätet. Det finns andra metoder att då ta till, tex fotografera av en tidningssida och sedan scanna in den. Och uppge källa. Det är något annat det slarvas väldigt med bland oss bloggare. Glöm inte källhänvisning. I detta fall är jag själv ofta ett dåligt föredöme.
Textreklam är ett otyg och finns i drivor i bloggvärlden. Bort med det.
Det här var några av julens tankenötter som jag gärna delar med mig till bloggvärlden. En sak till. Ta det på allvar, annars gör myndigheterna det. Lagar kan ibland vara ett otyg.
Från djupaste nattmörker till en ljusare framtid. I vart fall rent bildningsmässigt. Förhoppningsvis.
Byn invigde nämligen idag på förmiddagen sitt nya fina bibliotek. Landets modernaste och stoltaste.
Personalen med chefen Gun Andersson i spetsen, är att gratulera efter år av misär. De gamla lokalerna nere vid torget passade bättre som vindpinad lada i en film av bröderna Coen.
Lommaborna är att gratulera. Vi har fått ett underbart bibliotek med ett oslagbart läge vid vattnet.
Kommunhövdingen Thomas Håkansson är att gratulera. Han har gjort ett bra jobb, men så var han också väldigt trött och lät lilla Sofia klippa bandet. Stiligt.
Låntagarna BG och Eva är att gratulera. Nu kommer de att plåga mig med ännu fler spännande böcker.
Inte nog med det. Eva kunde inte för sitt liv gratulera alla som blev pinknödiga. Den som valde röd dörr fick betala fem riksdaler medan blå dörr bjöd på kissning helt gratis.
-Jag skriver till tekniska nämnden, morrade hon.
Annars var alla av betydelse och mer därtill på plats. Trängseln monumental. Jag tänkte på min nattvandring. Vilken scenförändring.
Oppositionsrådet Karin Lyberg stod och hängde över en blank polerad disk.
-Vi har fått en oslagbar konservburk. Det blir toppen, kvittrade hon i mitt öra.
Livet är bra härligt!
PS: Tycker du texten är i smörigaste laget? Du är att gratulera. Du kan läsa.
Lomma mitt i natten. Inte en levande varelse ute. Alldeles tomt. Vårt nya bibliotek som invigs av kommunhövdingen Thomas Håkansson i dag kockan 10.00 låg öde, såg dystert ut. 20 000 000 miljoner mil från Las Vegas neonbelysta fasader. Inte ens en bil. Fel jag såg en bil. Den stod kraftigt felparkerad på gång-och cykelvägen, där jag brukar lalla omkring med ”Lilla Vovven” varje morgon.
Det var allt, natten mellan fredag och lördag den 20 december 2008. Inget korvstånd. Ingen dans. Ingen krog. Inga människor. Ingenting. Inte ens en full tomte kunde Lomma bjuda på. En by i Sverige som väntar. På vad då? Jo, att dagen ska gry. Det råder spänning i luften.
När jag kom hem ett mail och en bild från vännen RJ. Bilden räddade natten. Sov gott.
Det har blivit respons på min krönika som tog upp ”problembarnet” Rosengård. Signatur ”Körkort Sverige” svingar väldigt träffsäkert. Därför ger jag honom/henne hela utrymmet på detta blogginlägg:
”Det är en god jämförelse du gör med 50-talets skola och uppfostran. Men jag tror att det finns en avgörande skillnad i invandrargettona - deras framtid är betydligt hopplösare än vår var. De har ingen framtid. Varför skall de då stå och bocka för oss välfärdssvenskar som köper julklappar av hjärtans lust fast vi har finanskris.
Vi tvingades igenom vår skola. De som inte var så rappa i pallet gick y-linjen (tror jag det hette). Y:et stod för yrkesförberedande. De som inte hade läshuvud gick ut i arbetslivet tidigare. De fick jobb.Vi andra kunde plugga vidare med jävligt bra studielån - eller som jag, komma in som volontär, lärling eller vad det kallades.
Jag rekommenderar Göran Häggs bok "Välfärdsåren".
I Rosengård, Ronna, Tensta, Landskrona och de andra plejsen har de
ingen framtid. De kommer att bli som Watts, Bronx,
och gettona i Europas storstäder.
Majoriteten av ungdomarna i de svenska gettona har ingen framtid i ett samhälle som är stängt för dem. De tvingas inte igenom skolan
av engagerade föräldrar eller förhoppning om bra jobb.
De har inga föräldrar! De har vuxna som sitter i skiten och förlorar
auktoritet - de har inte föräldrar som är förebilder.
Deras allomfattande gud och religion fnyser vi åt. Vi som går i
kyrkan bara när barnen skall döpas och farfar begravas.
Den gud som lovar dem evigt liv, garvar vi åt. Nån sån gud finns inte.
Vilken chock det måste vara att komma till Sverige. Räddningen!
Om deras berättelser stämmer så har ju de flesta tvingas lämna sitt
hemland, ditt Malmö, mitt Årsta, sålt allt, i rädsla flytt från på
liv och död mot ett paradis, demokrati, bidrag om man inte jobbar, bostad...
När de kommer hit är de parias.
Familjens furste, farsan, har inget att säga till om. Han sitter
apatisk med sina polare på kaféet och röker och kan ingen svenska.
Men det lär sig ungarna av de andra ungarna
Det går inte att vara hemma, för i lägenheten är det lika trångt som
på ståplats på Malmö stadion.
- Du måste komma hem senast klockan nio och göra läxorna, annars får
du ingen veckopeng!
Tror du den repliken - och det hotet - har något genomslag? Vadå hem??
När polarna på gatan har pengar, har auktoritet, får saker och ting
att hända, tjänar pengar på annat än månadslönoch imponerar på brudarna.
I det värsta scenariot tycker jag man kan skönja en likhet med
tillvaron i 30-talets Europa: polariseringen, arbetslösheten,
antisemitismen (byt det ordet mot invandrare).
Men det vill jag inte spekulera i.
Körkort Sverige”
Jag gillar inte alls utvecklingen i Rosengård. När man börjar skicka iväg slangbomber mot både polis och brandmän, har man definitivt gått över gränsen. Det är i sådana här lägen som demokratin testas. Julfriden är på väg bli julbus av värsta slag.
Det är inte omöjligt att ungdomarna på Rosengård triggas av vad som händer i Grekland. Kanske är det så, att det vi upplever t o m är början på en internationell ungdomsrevolt som kommer att sprida sig över världen på samma vis som finanskrisen? Finns här någon gemensam koppling?
När jag var barn i Malmö på 1950-talet, fanns det också stök med ungdomsgäng.Det mest fruktade hette ”Gula Faran” och höll till ute på Kirseberg.
Det här var också gossar som inte drog sig för någonting. Jag såg denna armè några gånger. De drog upp efter Sallerupsvägen med en härförare i täten som viftade med en gul fana. Då gjorde vi småglin oss väldigt osynliga.
Ungdomarna i ”Gula Faran” växte upp i ett Sverige med arbetslöshet, trångboddhet och fattigdom. De kom från hem där man ofta fann social misär med fylla, misshandel och kriminalitet.
Den stora skillnaden mot ungdomarna på Rosengård var, att ingen hade invandrarbakgrund, fast den sociala situationen tämligen likartad.
Andra sidan vill jag påstå, att unga människor i ett Sverige på 1950-talet rent generellt, hade det bra mycket jävligare än dagens ungdomar. Ungdomsgårdar? Fanns inte på kartan. I skolan kunde lärarna slå oss gul och blå helt lagligt. Vuxenvärlden oerhört auktoritär. En lusing hörde till dagordningen.
En annan stor skillnad i dag är beväpningen. På Rosengård talas det om slangbomber. Förr i tiden handlade det om slangbellor, i värsta fall luftgevär (Gula Faran). Annars handlade det mest om påkar och sköldar i bataljerna mellan dåtidens gäng.
Äldre lommabor har berättat för mig, att det förr i tiden närmast rådde krigstillstånd mellan ungdomarna i Arlöv och Lomma.
Det finns också en avgörande skillnad mellan Rosengård/Gula Faran. På 1950-talet eldade man inte upp några bilar. Våldsamheten. Religiösa förtecken. Autonoma grupperingar. Andra politiska värderingar.
Sammantaget blir faran för allmänheten betydligt större i dag.
Både du och jag riskerar att dras in i det här. Då hotas demokratin. Det kan vi aldrig acceptera.
I kväll anmälde jag taktvättningen i mitt bostadsområde i Lomma till kommunens miljökontor. Orsaken är tämligen enkel. Varje dag möter jag förtvivlade grannar. Alla är förundrade över att ingen information gått ut till oss som bor i området. Alla grunnar också över vad det är för gifter som sprutas över oss dagligen. Jag ställde några raka frågor i förra veckan i en skrivelse till styrelsen och dess ordföranden. Något svar har jag inte fått. De är tysta som muren. I dag sa en av sprutjobbarna till mig.
-Vi fattar inte att ni inte fått någon information om att vi skulle komma. Det är ofattbart. Vi känner oss som inkräktare men har ett jobb att göra. Det är inget roligt alls. Hemskt.
Jag satte mig ner och läste på vad en tegelpanna innehöll. Det här fick jag fram:
"Tegelpannor innehåller ofta en form av bindmassa och om pannan innehåller svavelkis kan det avsöndra mursalt.
Av murspån och kokusmul blir pannan porös samt att fältspat, glaspulver ökar själva sintringen
Metallföremål för önskad färg etc.
De vanliga tegelglasyrerna består av pulverformig mönja eller blyoxid, blandade med tegelmjöl, fin sand eller lera.
Luftföroreningar fastnat i porerna. Gammal mossa osv."
Efter denna obehagliga insamling av kunskap, insåg jag att något måste göras. Omedelbart. Jag skrev samman en anmälan till kommunens miljökontor riktat till miljöchef Ola Gustafsson.
Bettie Page, den här bloggens egen pinuppa, avled på ett sjukhus i Los Angeles den 11 december i lunginflammation. Det var i sviterna efter en hjärtattack som hon fått veckan före. Bettie Page blev 85 år gammal.
Jag kan höra alla andra stenåldersmän protestera och skria i högan sky:
-Bettie första pin upp girl? Du har helt fel. Lana Turner var först. Jane Mansfield då? Marilyn Monroe? Och du, vem är Bettie Page?
Jag kan hålla med till viss del. Det finns en hel drös med kandidater. Sant är att de amerikanska militärskåpen under andra världskriget kletades ner med ekivoka bilder på Lana Turner m fl.
Då kontrar jag med att den första pinuppan faktiskt var Betty Boop som slog igenom som tecknad figur under 1930-talet.
Faktiskt är det på det viset att Bettie Page räknas som den första riktiga pin up girl som inte var tecknad. Allt enligt den amerikanska tideräkningen för pinuppor.
Problemet är att här i Sverige var/är hon helt okänd. När vi svenska Gubbar tänker pin up girl, fastnar vi i filmstars från Hollywood.
1955 blev Bettie Playboys Playmate of the Month. På den tiden visste vi inte ens vad tidningen Playboy var för något. Vi läste Rekordmagasinet, Fantomen och Kapten Miki.
Bettie Pages karriär dalade i slutet av 1950-talet. Hon glömdes helt bort. I början av 1990-talet drog en stor amerikansk tidning fram henne i rampljuset. Det blev hennes lycka.
I USA blev det nästan ABBA-feber kring Bettie. Det gjordes både filmer och böcker om hennes liv.
En åldrad Bettie var bättre än ingen Bettie alls. Berg med gamla bilder plockades fram. I dag finns hon lite överallt. Jag har henne som kylskåpsmagnet-se sjuksköterskebilden.
Frid vare med dig, Bettie Page. Jag lovar att värna ditt minne här på min blogg.
Det blev en väldigt rörig vinjettbild. Inte ens jag har en aning om varför denna produkt från Hollywood, Roy Rogers, hamnat i vinjetten. Nu sitter han där på sin berömda häst ”Trigger” och känner sig säker.
Då vet jag genast varför: det handlar om livremmen som exploderade i samband med mitt besök på den tyska julmarknaden.
Den inhandlades på Dressman för 199 svettiga svenska riksdaler i slutet av oktober. Jag var mycket stolt över min nya fina rem: Belt Black Nr 2. Läder. Genuint. Fri från nickel. 100 cm.
Så kom då den här fördömda julmarknaden i det tyska riket. Givetvis skulle en julljusfabrik besökas. Det blev för mycket för min livrem. Mitt bland stearinkonsten small den av. Det lät som ett mindre eldöverfall. Byxorna gav sig genast iväg på ett spännande äventyr.
Resesällskapets damer uppfattade situationen först. Jag registrerade det allt och krumbuktade mig som om jag fått myror innanför brallorna.
Herr Stearinmäster kom till undsättning. Han hade veken på en rulle, klippte av och med vännen Rolfs hjälp satt mina byxor någorlunda på plats, mitt i veka livet, så att säga (märker ni att det börjar bli för roligt)
Damerna fnittrade förtjust. Det gjorde inte jag.
Väl hemma gav jag mig iväg till Dressman, klädkedjan för män med skit under naglarna. Nu får jag bli försiktig.
Blondinbella har nämligen anmälts till Konsumentverket. Bloggaren Isabella Löwengrip lade ut bilder på hårvårdsprodukter och en text om hur hon tvättar och fönar sitt hår. En läsare storknade och anmälde bloggaren Löwengrip.
Hur som helst. Jag knallade in i affären. Viftade med min trasiga livrem. Ögonblickligen dök butikschefen upp (inga namn, hon ville vara anonym) och viftade med en ny rem. Ja, hon brydde sig inte ens om att kolla in kvittot på den havererade livremmen.
-För att dra sönder våra remmar, måste du vara starkare än Hulken, sa hon och log så där finskt.
-Hulken, svarade jag och tittade ömt på henne. Jo, en får tacka...
FOTNOT: Kan ingen läsare av detta blogginlägg anmäla mig till Konsumentverket?
Jag skulle bli mycket glad. Jag kan t o m tänka mig skicka över min nya fräscha livrem...
