Min personliga minnesbild av vännen Ernst-Hugo Järegård

I dag, söndag den 28 december 2008, sänder SVT en dokumentär om Ernst-Hugo Järegård. Jag ska nu berätta något som ni inte får veta i TV-dokumentären.
Under många år ringde vi till varandra minst en gång i veckan. 
Han testade texter, stämde av funderingar och kryddade våra samtal med lite skvaller om kändisar. Vi bytte helt enkelt upplevelser från livet och fick en nära relation, inte minst familjevis.
När så Ernst-Hugo plötsligt dog i september 1998, kom det som en total överraskning. 
Aldrig någonsin han yppade det minsta om sin galopperande blodcancer, trots att jag själv under samma tid kämpade mot min egen cancer. 
Någon klocka borde ha ringt. 
Han visade ett ivrigt intresse för min kamp. Ställde tusen frågor.  Vi är nu framme i början av 1998.
När jag till slut gick segrande ur striden sa Ernst-Hugo till mig.
”Calle, du är en överlevare.”
När Ernst-Hugo genomförde en ny stor glansfull roll i Jonas Gardells TV-dramatisering ”Cheek to cheek”, där han dör på slutet, gråter han uppgivet när vi talas vid i telefonen efter att pjäsen visats i TV. 
Klockan är närmare kvart över tio på kvällen. En kuslig stämning infinner sig.
Plötsligt blir det tyst i luren, sedan harklar han sig, försöker få kontroll över rösten innan allt blir till en gröt inbäddad av ångest och han säger med knappt hörbar röst:
”Calle, du har precis sett min död”.
Visst, Ernst-Hugo var teatralisk, men denna gången var det på allvar. Det var en livrädd Ernst-Hugo Järegård som grät.
Jag ryser av förundran än i denna dag. För jag förstod inte allvaret i tårarna. Såg honom som den store teatermannen.
Även sin egen begravning lyckas han dölja för omvärlden.  Han dog den 6 september 1998, 69 år gammal.
När kistan utan beslag stod på Fonus plockades namnbrickan bort. Ingen skulle få veta att där låg den berömde skådespelaren Ernst-Hugo Järegård död.
Den som la ut dimridåerna var dåvarande TV-chefen och vännen till familjen, Ingvar Bengtsson.
Begravningsakten blev mycket stämningsfull med endast de närmast anhöriga. Kyrkorummet lystes upp av gula rosor, favoritblomman. 
Mannen som levde för applåder, hade ännu en gång lyckats med den totala tystnaden som ridå över sitt liv. 
Modelejonet Ernst-Hugo, ville helt enkelt inte visa upp sig klädd i kista.
Kanske är det så, att han i dag sitter på sin molntapp och lyssnar på sin favoritartist Frank Sinatra, när han sjunger ”The yellow Rose of Texas” .
Om det verkligen är så, skulle Ernst-Hugo Järegård aldrig avslöja det.
Jag saknar våra samtal, Ernst-Hugo.