Jag var en ung och grön
journalist för mer än 50 år sedan. På min bevakningslott fanns
två stora landstingsområden i mellersta Sverige.
Regionerna kom
långt senare. Någon förbättring blev det inte. Sjukvårdsfrågan
minst lika het då som idag, 50 år senare. Det var ett evinnerligt
kattrakande. Besparingspaketen duggade tätt. Kostnaderna för
landets omfattande sjukvård en koloss på lerfötter.
Då som nu.
Samtliga medborgare hårt engagerad i debatten. SVT bjöd upp till
debatt nästan varje kväll.
Gap och skrik.
Var det dödligt farligt
hamna på ett sjukhus?
Frågor med spets som aldrig fick något svar.
Landstingspolitikerna och sjukvårdsministrarna avlöste varandra i
strid ström i TV-soffan. En kopia av dagens kombattanter. Ständigt
denna sjukvård som ingen kunde lägga plåster över.
Ett minne.
Jag
låg inlagd på ett större länssjukhus. Förhållandevis
ung medan mina fem medpatienter av den äldre skolan. Det enda som
diskuterades mellan operationerna var just besparingarna inom
sjukvården.
Gubbarna heligt förbannade.
Just då rullades en
nykomling in i sjuksalen. Ett känt ansikte från TV.
En
landstingspolitiker.
En sosse.
Tala om nitlott.
Ni förstår själva.
Gubbarnas stygn
hoppade kråka. Det blev ett jävla liv. Mord med ord, passar bra.
Sedan dess har vi varit där.
År ut och år in.
Samma läge.
Besparingspaketen duggat tätt.
Ack ja.
