Snart 2022: Tid för nyårslöften

 

Självklart har jag genom åren som många andra avlagt mina nyårslöften. 

Jag skulle kunna bjuda på hela skalan. 

Allt från sluta äta till bli snällare än vad jag redan är. Sluta röka gjorde jag för 25 år sedan. 

Börja läsa grekisk mytologi. Lära mig alla berättelser om svarssägner, skapelseberättelse och mytologiska beskrivningar av äldre. 

Där sprack jag. 

Lika så bra erkänna det. 

Lovade ett nyår jag skulle köra Vasaloppet. Gick inte bättre det. Grekisk mytologi och Vasaloppet är alltså omöjligt för en förtappad soffpropp. 

Förra året lovade jag öppna Pandoras ask. Den visade sig innehålla en mängd olyckor. Sjukdomar flög också ut över världen. 

Vi har nog med pandemin. 

Slog igen den förbannade asken med en smäll. Det var nära, måste jag säga. 

Nej, det där med nyårslöften är inte helt lätt. I år ska jag i alla fall önska mig två saker: 

dels kunna boka läkartid på Lomma Vårdcentral, dels kunna boka tandläkare på Folktandvården i byn. Senast hamnade jag i Kävlinge. 

Det är väl inte för mycket begärt. 

Andra sidan. 

Ni vet redan hur svårt det är att få nyårslöften hålla hela vägen i mål. 

Hur som helst. 

Gott Nytt År!

 

Jan Guillou har rätt-fallolyckor i hemmen tusentals gånger farliga än alla skjutningar

 

Jan Guillou skriver i sin senaste krönika i Aftonbladet: 

 

”Det är förvisso bekymmersamt och än mer tragiskt (om alla skjutningar, min anm.). Men det är knappast något som ”lamslår allas våra liv”. Våra förluster i människoliv är årligen 200 gånger större till följd av fallolyckor i hemmet. Det krävs blott lite inlevelseförmåga för att föreställa sig all denna tragik i det tysta. För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra.”

 Jan G har naturligtvis helt rätt. Jag plockade fram den senaste rapporten om fallolyckor i hemmen från Socialstyrelsen den 22 november 2021. Läs och häpna: 

”67 000 personer faller så illa att de behöver läggas in på sjukhus för vård. Drygt 1 000 personer dör. 7 av 10 av de som faller är 65 år eller äldre. Men med förebyggande insatser kan många fallolyckor förhindras. Fallolyckor är vanliga bland äldre personer och kan orsaka skador, förlorad självständighet, försämrad livskvalitet och dödsfall.” 

 

Siffror från året vi precis avslutat. 

Det är ord och inga visor. 

Tyvärr är det inte politiskt korrekt ta tag i denna ”tysta” tragedi. 

Men drygt 1000 personer som dör i våra hem varje år!? Skjutningarna blir plötsligt blahablaha. 

På det säger jag Gott Nytt År till alla trogna läsare av bloggen. Ni är många, nämligen ca 300 000.

Trehundratusen!

Smaka på den siffran.

Här länken till Jan Guillous krönika. 

 

Torsdag: Inträffade i Lomma kl 11.00-lokaljournalistik på tomgång

 

Lokaljournalistikens händelsenyheter är sällan mer spännande än så här. 

En helt vanlig dag med lite spets. 

Nyårsafton i morgon. Därför mycket folk med stress i blicken i rörelse. 

Mer än så är det inte. 

Magert. 

Faktiskt.(texten fortsätter efter bilden)

Nyårsspriten. 

Kön till Systembolaget i restriktionstider. 

Senast vi började köa efter en jamare var i mars. Restriktionstider. 

Inte nu igen, höll jag på skriva och skrev det av pur förvåning.(texten fortsätter efter bilden)

Blod. 

Efter man hällt i sig all nyårssprit, behövs kanske nytt blod. Då kan man få tanka i sig Lommabornas röda blod från en blåblodig kommun. 

Blodbussen stod utanför biblioteket. (texten fortsätter efter bilden)

Ambulansen. 

Kunde blivit den mest spännande nyheten i byn klockan 11.00 idag. 

Stod parkerad på Centrumtorget. Några tiotal meter från Systembolaget. 

Kanske bäst så. 

Journalister älskar blåljus. 

Dock går sjukdom i hemmet bort. 

Tre olika episoder från Lomma klockan 11.00. Årets näst sista dag. 

Lokaljournalistik på tomgång.

Det är faktiskt mer spännande laga Dafgårds kåldolmar i sås. 

I ugnen. 

Gott Nytt, Gott Folk!

 

 

 

 

Trots tre covidsprutor: Funderar på karantän i väntan på fjärde sprutan

 

Minns ni hur det var för ett år sedan? 

Ett makalöst kattrakande om vaccindoser. 

Ena dagen för lite beställt. 

Andra dagar för mycket doser. 

Vaccinsamordnare Richard Bergström sprang som en skållad råtta mellan Rapport, Aktuellt, TV4 och otaliga debattprogram. Allt kryddades med självutnämnda experter som rörde samman diverse obegripliga soppor. 

Det svängdes med ord som Moderna, Astra och Pfizer. Ingen visste varken bu eller bä. 

Vi vanliga medborgare satt flämtande och drömde om bli vaccinerade. 

För ett år sedan började man också försiktigt vaccinera 85-plus. Det ger ett utmärkt skydd mot covid-19, sa Bergström och torkade bort svettpärlorna. 

I april smög jag och hustrun ut från vår självpåtagna karantän. Tid för vaccinspruta. 

Glädjen stod i taket på Lomma Vårdcentral. Vi kände alla oss som överlevare. 

Det var bara det. 

Efter sex veckor behövde vi få ytterligare en vaccindos. 

Richard Bergström kom åter ångande. Intygade under pukor och trumper hur säker vi kunde känna oss efter fått två vaccindoser. 

Några dagar före midsommar jublade vi överlevare åter på Lomma Vårdcentral. 

Det varade inte länge. 

Bergström ryckte ut från semestern. 

Det var bara det att vi behövde en tredje spruta. När visste ingen. 

Det blev i november. 

Denna gång jublade ingen. 

I stället har vi åter börjat fundera på karantän. 

Igen. 

Sicket skit. 

Vi hoppas på en fjärde spruta till påsk. Richard Bergström tiger numera som muren. 

Illavarslande, må jag då säga. 

Kom ut från ditt gryt, Bergström.

Vi behöver också en trollkonstnär.

Tack.

 

På tal om flaskpost-danska politiker tog sjövägen till Lomma

 

Många höjde på ögonbrynen åt den danska flaskposten jag skrev om igår-måndag. Den danska invasionen var ännu större för åtta år sedan.  

Mina vänner, Benny och Boel, var ute och luftade lilla Vovven. På stranden bland tången nedanför Centrumbadet låg den danska politikern för, Det konservative Folkeparti, Benedikte Kiær. 

En valaffisch fastnitad på ett plakat. 

På löpsedeln håller Benny upp fyndet av borgmästaren i Helsingör. 

Någon dag senare kom också den danske politikern, Poul V Jensen, guppande sjövägen över Öresund. 

Poul landade på Lomma Beach. 

”Danskt skräp,” konstaterade Anders Berngarn(M) som var Lommas kommunhövding på den tiden (2013). (texten fortsätter efter bilden)

Ekstra Bladet snappade upp invasionen. 

 Ringde mig. 

Slog upp nyheten stort. Benny blev plötsligt något av en kändis i Danmark. 

Expressen skrev i sin tur att danskt valfläsk flyter i land i Lomma. 

Vi skrattade gott åt historien. 

Poul V Jensen blev sur. 

Inte konstigt när han dyblöt landsteg på Lomma Beach plakat. Plakat var just vad flaskpostens skribent inte ville bli mer i sitt liv. 

Därför skrev hen ett långt brev, stoppade sitt rop på hjälp i en vinflaska. Vännen Peter som också var ute och luftade sin lilla vovve, hittade flaskan bland tången på samma strandremsa som  Centrumbadet i Lomma. 

Benedikte Kiær, är fortfarande borgmästare i Helsingör, så det så. 

Poul V Jensen lär fortfarande vara sur. Trots han suttit på torken bredvid en värmepanna i Lomma. Tänk som det kan sluta. 

Undrar just hur det kommer sluta för den danska flaskposten?

På självaste julaftonen: Flaskpost till Lomma-ett rop på hjälp

 

Direktrapport från kompis Peter, hur han fann flaskposten i Lommabukten. På självaste julaftonen i år:

"Jag gick med min vovve, Ditte, nere vid vattenbrynet. Där kunde hon gömma sin pinne i tången och låtsas gräva upp den igen. Efter en stund såg jag en flaska guppa omkring där dagvattenutloppet möter havet. 

Jag blev nyfiken. 

Motvilligt lånade Ditte ut sin pinne till mig, så att jag kunde peta in flaskan mot torra land. Då såg jag det fanns något i flaskan. När jag tittade närmare såg jag brevet i flaskan. En flaskpost alltså. 

Så jag tog hem flaskan. 

Fick ut brevet genom flaskhalsen med en peang. Pappret var blött så det gick sönder, men inte värre än att det var lätt att pussla ihop. 

Budskapet rätt rörande. 

Hoppas löftet håller!” (texten fortsätter efter bilden)

Här ovanför brevet i flaskan. Faktiskt något av ett rop på hjälp. Texten på danska, så möjligen kan vinflaskan med sitt dystra budskap kastats i Öresund från den danska sidan. 

Jag har aldrig någonsin tänkt dricka igen, är en fras som upprepas gång på gång. Personen skriver att han blir aggressiv och mår psykiskt dåligt av att dricka. Sedan avrundar personen med att från och med den 19.12 2021 aldrig mer dricka. Sprit utgår jag ifrån. 

Möjligen tömde personen vinflaskan, skrev brevet, stoppade det i flaskan och kastade den i Öresund från den danska sidan. Tyckte livet var dystert.

Orkade inte supa mer.

Brännvinet har ställt till det.

Vad vet vi. 

Kan bara gissa.

Jag säger som Peter. 

Hoppas löftet håller. 

Märkliga saker hända. 

På självaste julaftonen.

Flaskpost!

I Lommabukten.

 

Här är min James Stewarts kostym-läcker Lommamumma

Det blev mycket James Stewart under juldagen. SVT visade nämligen en gammal rulle. James Stewart(1908-1997) tillhörde de mest klassiska filmstjärnorna som Hollywood skapat. Det blev över 100 filmer. Många med ljuvlig klang bland oss filmälskade. Själv får jag aldrig nog av Alfred Hitchcocks, Fönstret mot gården. Oscar fick han också. James Stewart växte upp i Indiana. En liten håla i Pennsylvania, USA. Dit kom jag inrullande en vacker höstdag för många år sedan. Ville kolla in James hemstad. Såg hans barndomshem. Bara en sådan sak.(texten fortsätter efter bilden)

Slank in på 700 Shop vid Philadelphia Street. Rasande trevlig personal. Jag köpte mig en James Stewart kostym, för en ringa peng-se det inlagda butiksmärket från innerfickan-på bilden. Fantastisk kvalité. Går att rulla samman hur som helst. Skrynkelfri. På samma gata en bit ner står James också staty utanför kommunalhuset. I USA är man nämligen oerhört stolt över sina hjältar. Ingen skulle komma på tanken vandalisera statyn. Tvärtom. De boende älskar sin James. Så var han också dekorerad krigshjälte från andra världskriget. Pilot. Bombade sönder och samman Berlin. Översta bilden här nedanför. Jag lutar mig mot statyn. Dock utan kostymen. För varmt väder. James Stewart fanns själv på plats när statyn invigdes 1983-bild längst ner. Det kändes som vi kom väldigt nära varandra. Min filmstjärna avled i sitt hem i Beverly Hills, den 2 juli 1997. Hans trasiga hjärta orkade inte längre. Tänk vad en gammal film på SVT kan leda fram till. Snacka om Lommamumma. FOTNOT: Indianas flygplats heter numera också James Stewarts Airport. Det har också uppförts ett museum till hans ära, en bit bort från statyn.

Julsagan-God Jul

 

Jag växte upp i en röd liten stuga med vita knutar. En bit av Sverige mitt i storskogen.

Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till: julbaket med saffran, kummin och kanelarom. Sillinläggningar med sin egen bouquet. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin.

De stöpta stearinljusen fladdrade svagt, när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten. Fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft över julköket.

På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.

I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket, stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.

Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten klipptes bort. Efter allt putsande under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen: tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda.

På hedersplats i granen hängde far upp sin farfars gamla fickur, med Gustav III:s monogram i urverket. Allt ramades in av små levande julgransljus av hemstöpt stearin.

Vinden luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för den råa luften bet i skinnet. Till höger på en längsgående stång, hängde sommarens alla kläder. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.

Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860. Johanna Sofia Knapps brudkista. Samma år förbjöds brännvinsbränningen till husbehov i Sverige.

I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Petter som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad samt fick fantasin himla med ögonen.

Alldeles till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Bakom den gistna luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.

När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters julsylta på. När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten.

Det tyckte barnen var mycket spännande.

Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar till Kalle Anka tog över julaftonen. Sven-Olof Sandberg sjöng om, Julens ljus, i radion.

Minnena av barndomens jular blir allt tydligare, ju äldre en människa blir. Nu är det barnbarnen som fyller sina minnen för framtiden.

En dag kanske de skriver ner sin saga om julen 2021.

Det var den andra julen världen led av en svår pandemi. Bara i Sverige hade över 15 000 människor dött av covid-19.

Alla barn lärde sig ordet karantän, vaccinsprutor, covidbevis och bjöds på sprit.

Handsprit.

Jag längtar mer än någonsin efter min röda stuga med vita knutar.

Ett annat liv i sagans underbara värld.

God Jul!

(en originalsaga av Calle Rockbäck)

 

 

Varning till alla: Lena och Lennart fick covid-19 dagar före tredje sprutan

 

Tidigare har jag till min förskräckelse läst om det. Även om du fått två vaccinsprutor mot covid, riskerar du åka på skiten. Jag har levt i förnekelse. 

Inte velat tro på att det varit sant. Vi som jublade åt spruta nummer två straxt före midsommar. 

Nu vet jag bättre. 

Även till gagn för alla andra som tror ni är i säkerhet med två vaccinationssprutor mot covid-19. 

Paret Lena och Lennart Eriksson-se bilden-i Vellinge skulle få sin tredje spruta den 14 och 16 december. 

De kände sig bekväma med att de fått två sprutor tidigare. Levde ändå under stor försiktighet. 

Fredagen den 10 december rasade Lena samman. Irriterande snuva samt med över 39 graders feber. 

Luciadagen den 13 december var det maken Lennarts tur och gå samma väg. 

Inte mycket att ha som stjärngosse. 

Dottern ryckte ut och testade föräldrarna. Jodå, de hade åkt på covid-19. Ytterligare en test senare visade på samma trista besked. 

Smittokällan oklar.

Besvikelsen remarkabel. De som bara någon dag senare skulle få den tredje sprutan. Nu satt de i skiten, eller rättare sagt låg i skiten. 

”Ja, det var en hemsk upplevelse. Jag utslagen en vecka med hög feber och kände mig förkyld. Lennart fick det lindrigare. Han var snart på benen igen. För baskat också att vi inte hann med få tredje sprutan. Då borde vi klarat oss, ” berättar Lena för mig som förövrigt är min Kusin Vitamin. 

En sak är de tacksamma för idag. 

De slapp sjukhusvård och hamna i en respirator. 

Av detta lär vi oss följande. 

Var inte för kaxiga trots ni fått två sprutor. Alla tycks vara i farozonen. 

Nu ska Lennart få sin tredje spruta mellan jul och nyår. Lena efter nyår. 

Alltid något.

Vi borde banne mig ösa på mycket snabbare med dessa vaccinationer, sanna mina ord.

 

Tomtens ständiga huvudbry i Lomma-grönt eller vitt på julaftonen?

 

I Lommastugorna gissas det inför varje julaftonen om tomten ska få klafsa omkring i snö. 

Trots att vi borde veta bättre. 

En riktig julafton inramad med enorma mängder snö är en vit dröm i Lomma. 

Titta noga på löpsedeln här ovanför. 

Understa bilden är från min Täppa julen 2010. Då hade vi en julafton med mycket snö i Lomma. Det gick nästan över tomtens stövlar. 

Det jublades i Lommastugorna. 

Vi borde veta bättre. 

Jag har valt lägga den översta bilden överst. 

En grön jultäppa. 

Det är så det sett ut sedan julesnön 2010. I år tippar jag på juldagen. 

Då kommer kylan. 

Snöflingorna faller i sakta mak ner över byn. En vacker syn att skåda. 

Därför flyttade jag upp tomten i snön på löpsedeln här nedanför. Fast då, Gott Folk, är julaftonen redan körd. Det var då Messias kom. 

Tröstaren. 

En dag för sent. 

Ack ja.

Alltid något.

 

Magister Tutnäsa klarade sig-resten av familjen fick covid-19

 

Här sitter sonen Johan med sin senaste bok om Magister Tutnäsas öden och äventyr. En bilderbok för alla barn med fantastiska teckningar av Markus Lindholm.  

Året Runt med Magister Tutnäsa, utgiven av IDUS förlag . Johan har skrivit versrader för varje årets 12 månader. Fyndigt. Fast resan till färdig bok har minst sagt varit krånglig. Magister Tutnäsa höll på fastna i den där förbannade pandemin. Det som inte får inträffa inträffade. 

Nu kan jag för första gången berätta om fasan. Familjen Rockbäck mådde faktiskt pyton.

En dag i början av februari i år ringde mobilen. Det var Johan på tråden. 

Han lät raspig och eländig. 

”Pappa, hela familjen ligger däckad i covid-19.” 

Ett nödrop på hjälp. Det var ett sådant där skräckens samtal som ingen vill ha. 

Mamma Linda, pappa Johan och de tre barnen. Även minstingen endast 7 år gammal. Samtliga åkt på coronan. Denna förhatliga covid-19 som fortsätter förpesta vår tillvaro. Vi glömmer aldrig samtalet. 

Skräcken om respiratorer fyllde farmor och farfars hem. Vad gör man? 

Ingenting. 

Kan enbart stötta på telefon. 

Det är vidrigt när man inte kan och vågar hjälpa till. Det är som skjuta med pilbåge utan pilar.

Än skulle det dröja drygt två månader, innan vi 70 plus skulle få vår första vaccinspruta. 

En fasansfull tid. 

Efter drygt någon/några veckor repade sig emellertid hela familjen. 

De kom ur det hela i rena förskräckelsen. Fick vårda sig hemma, så gott det nu gick. 

Fast än i dag har inte mamma Linda och äldsta sonen 18 år, fått tillbaka full smak. 

Johan tillbringade våren hjärntrött. Inget avdunsvärt läge. Därför känns det extra bra idag att Magister Tutnäsa överlevde covid-19. 

Det var en resa som heter duga för Johan Rockbäcks fjärde barnbok om den underbart galna Tutnäsa. 

En egen skapelse. 

Bra jobbat sonen. 

Nu andas vi ut. 

Målgång på det. 

FOTNOT: Här kan du beställa boken. 

 

Lommas tok-fulaste-sötaste julgran

 

Nu är vi där igen. 

Julgranen. 

Det känns som det var igår vi kastade ut julgranen. 

Tre miljoner granar. 

Det är vad svenska folket pyntar sina hem med. 

Varje jul. 

Tre(3) miljoner julgranar. 

Helst nyhuggna i Småland. 

Tror vi och hoppas på. 

Blåsta. 

Väldigt många importeras från Danmark, av alla ställen. Behöver inte ens visa upp några covidbevis. Danmark klär även Tyskland med julgranar. 

En gång i tiden gjorde jag undercover reportage som julgransförsäljare utanför Burlövs Center, en bit bort från Malmö. 

Wallraffade alltså. 

Granarna kom från Ungern. 

Torra i barret. 

Nyhuggna i Småland, manade oss julgranschefen svara om kunden frågade. 

Så där stod jag och skröt om Småland. Utan barra(ursäkta) det minsta på rösten.

Det slog mig redan då, att tydligen får en julgran se ut hur som helst. I alla fall om den kom från Ungern, men sades komma från Småland. 

Årets tok-fulaste-sötaste gran i Lomma fann jag på Coop -se vinjettbilden. 

En trissgran. 

Den kommer förmodligen från Kina. 

Straxt bortom Lomma Vårdcentral finns kommunens praktpjäs till julgran. 

Högst i byn. 

Kommer från Tomteboland, så det så.

 

Gävlebocken nedbränd i natt-bocklös Lommabo beklagar

Aftonbladet skriver nu på morgonen:

”Gävlebocken började brinna strax efter klockan 03.30 i natt. Vittnen larmade polis om en lång och atletiskt byggd man som betedde sig mystiskt. Strax senare greps den misstänkte med sot på händerna.” 

Tack vare alla nedbrända halmbockar har bocken blivit Gävles största internationella kändis. Folk kommer från när och fjärran för titta på den väldiga bocken i centrala Gävle. 

Om man nu hunnit fram innan den blivit nedbränd, vill säga. Redan premiäråret 1966 gick bocken upp i rök på nyårsnatten. Sedan har den bränts ner otaliga gånger. 

Gävle kommun har vidtaget alla möjliga omöjliga åtgärder för rädda den väldiga halmbocken. 

De senaste fyra åren har den överlevt. 

Faran över trodde många. 

Så blev det inte. 

Sorgligt men sant. 

God Jul alla Gävlebor, från en bocklös Lommabo, 77 mil söderut.

Om det nu kan vara till någon tröst.

 

 

 

Munskydd nyhetskrasch i TV4-så gick det till

 

Här presenterar programledaren Sofia Geite Efter Fem:s stora paradnyhet. Munskydd effektivt mot droppsmitta i onsdagens sändning. 

Sofia visar pedagogiskt ett sekunddrama hur droppsmittan med covid-19 sprids med eller utan munskydd. 

Så långt är allt väl. Nyhetsinslaget rullar vidare i sändningen. (texten fortsätter efter bilden)

För ge nyheten om muskyddet extra tyngd, visas ett kollage av tidningsklipp om munskyddet-med och utan-kontra droppsmittan. 

Nu har också sidekicken Axel Pileby klivit in i bilden. De pladdrar på om den stora forskarnyheten från Luleås tekniska univerisitet. 

Triumferat säger till slut Pileby, att de har faktiskt med sig en av forskarna på länk som genomfört undersökningen. (texten fortsätter efter bilden)

Upp i rutan dyker professor, Staffan Lundström, från Luleå. Han är säkrad med ett munskydd. Om han nu överraskande skulle börja nysa, vill säga. Detta noterade sidekicken Axel Pileby med tacksamhet. 

Professorn slår till direkt. 

Tar udden av hela föreställningen. 

Den där dragningen om sekunddramat med droppsmittan som Sofia Geite öppnade programmet med, är gjord på Lunds tekniska universitet. 

Inte Luleå, alltså. Utan i Lund 150 mil bort. 

Pinsamt.

Inte nog med det. 

Professor Lundström i Luleå sågar vidare. 

För övrigt handlar bilderna inte om droppsmitta utan är luften som far ut vid en nysning. 

Tablå. 

Nyhetskrasch.

Hela nyhetsinslaget om munskyddet rasade samman. Sofia Geite och Axel Pileby såg något bleka ut. 

Fast fann sig snabbt. 

Nu över till ett annat programinslag. Efter Fem gästas av Nanne Grönvall.

 

 

 

Nervsammanbrott i TV-soffan-svenska amasoner anfaller Frankrike

 

Ni som följer bloggen vet att jag är förtjust i damhandbollslandslaget. Jag är bergtagen över deras teknik, hårdhet, fart och skottförmåga. 

Spänningen monumental. 

Blir nästan för mycket i TV-soffan. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. 

I kväll är det så tid igen.

Frankrike i kvarten i handbolls-VM. Olympiska mästarna från Tokyo 2020. 

Det blir ingen promenad i parken tillställning. Tid för en ny nervpärs i TV-soffan. 

När det sätter in som värst, skickar jag och kompis, Leif Georg, SMS till varandra som galningar. Vi söker en tröst som inte finns att få. Våra svenska amasoner hänger och dinglar i våra nervtrådar. 

Amasoner var i grekisk mytologi en stam av iranska kvinnokrigare. 

Oslagbara. Det är en sådan liknelser vi får ta till i kvällens match: Hagman, Roberts, Strömberg och allt vad amasonerna heter. 

Målvakten Johanna Bundsen, får gärna spika igen kassen. Det gäller få de franska nerverna i dallring. 

Nu kör vi!

 

På tal om lappugglor-ugglan fastnade i vår rosenrabatt

 

Här kan vi tala om sitta och uggla. Blicken absolut inte fylld med kärlek. 

Borrar sig in i mig. 

Inte det minsta tacksam för jag räddat ugglans liv. Snarare Alfred Hitchcock film, Ugglor i mossen från 1956, med bland andra Shirley MacLaine. 

Vem minns henne? 

Så här gick det till. 

En tidig höstdag för många år sedan, störtade en uppriven hustru in till mig. 

”Calle, ett odjur har fastnat i rosen ute i Täppan!” 

Jo, mycket riktigt. 

I rosen satt en vilt flaxande stor pippi. Den kämpade för sitt liv komma loss. 

Det var då jag trädde in som den stora djurvännen. Utrustad med en pinne. 

Min erfarenhet av fåglar ringa. Endast undulaten Stellan som satt fast i sin bur. 

Efter mycket om och men, lyckades jag bända loss fågeln. Det visade sig vara en ung hornuggla som i sin iver fastnat i vår ros. Nu fick den vila ut på Täppans gräsmatta. 

Spände blicken i mig av otacksamhet, innan den lyfta och seglade iväg över takåsarna. 

Det märkliga är att den kom snart tillbaka i skyn som för tacka mig för hjälpen. 

En annan gång ska jag berätta om en älg som ville komma in för en öl eller två. 

Det är en helt annan historia.

Hav förtröstan.

 

Ha tröst alla Lommabor-världens största uggla väntas landa i Lomma

 

Sverige har drabbats av lappugglefeber. Det började i förra veckan med att en lappuggla landade på Värnhemstorget i Malmö. 

Värnhemstorget av alla ställen. 

Man kan bli nipprig för mindre. 

Världens största uggla med ett vingspann upp till 160 cm vilade upp sig i ett träd. 

Larmet gick omedelbart bland alla fågelskådare. 

Sydsvenskan tyckte ut. 

Sensation. 

En unik jättepippi mitt i storstaden.

I helgen tyckte Rapport att Stockholm minsann var minst lika så bra som Värnhemstorget. Ett gediget inslag om lappugglan i huvudstaden bjöds vi på. 

Snacka om avundsjuka. 

Vi i Lomma då? 

Här finns redan hornuggla och kattuggla. 

Lappugglan då? 

Jag kontaktade Lomma kommunornitolog, Lars-Göran Lillvik. ”Nej, den har inte varit här, men vi väntar på den. Den finns säkert i grannskapet. Kan dyka upp när som helst, berättar Lars-Göran Lillvik med öppna korpgluggar. 

Så gott folk. 

Ut och spana, Lommabor. 

Den lär vara en raritet på dessa breddgrader. 

Men Värnhemstorget?

 

Rapport från pandemins Thailand-bloggens äventyrare på plats

 

Sedans snart 40 år tillbaka har bloggens äventyrare, Rolle af Trollhättan, tillbringat vintrar i Thailand. Vistelsen blandats upp med äventyrliga resorsom jag skrivit om på bloggen: liftat i Afrika, Machu Picch i Peru, kört motorcykel upp till ett basläger i Mount Everest, för nämna några spännande platser. Sedan kom den förbannade covid-19. 

Rolle i karantän i sitt fantastiska timmerhus i skogen. Vår Broder höll på få spader. Stod inte ut längre med den svenska stökiga vintern. 

Här följer hans rapport efter nyligen landat i Thailand:

”Det krävs lite internetarbete för att få visa till Thailand. Efter att ha landat på New Bangkok Airport (BKK), så var allt bra organiserat. 

Jag blev hämtad på flygplatsen av det karantänhotell som bokats och körd till hotellet. Där gjordes ett PCR-test för covid-19. Jag fick stanna över natten. 

På morgon fick jag svaret. 

Godkänd. 

Ingen covid-19.

Så har jag också fått mina tre vaccinsprutor hemma i Sverige. Efter att ha installerat mig på mitt vinterviste har jag nu på bike utforskat Jomtien/Pattaya, där jag håller till. Många affärer och restauranger är öppna. En del barer har också kommit igång, men förutsatt att de då kan servera mat också. 

Livet här är betydligt lugnare nu än vanligt. Det kommer också fler turister in i landet för varje dag. Nu får vi se hur detta utvecklas i pandemin. 

Jag har som sagt fått mina tre vaccinsprutor hemma. Det känns bra, men det är förstås ingen garanti att undvika smitta. 

I Thailand är man tvingad bära munskydd överallt. Det är bäst att följa den regeln och vara försiktig. 

Annars blir det framöver skön värme och mycket golf. Har också besökt min kompis Jojje som bor här med sin hustru sedan många år. Han har för övrigt en syster i Lomma och som han inte har kunnat besöka på ett par år på grund av pandemin. Trist men så är det. 

Hälsningar från 30 graders värme i Jomtien, Thailand. Och utsikten från min balkong.

Hugs/Rolle”

FOTNOT: Har du planer på resa till Thailand. Läs HÄR! 

 

 

Gösta Nilsson 97 år-den siste genuine lokaljournalisten död

 

En gång i tiden fanns det tvättäkta lokaljournalister. De var i tjänst dygnet runt. Slocknade på redaktionssoffan när tidningen trycktes vid midnatt. På tårna innan tuppen gol. Redo för nya uppdrag och avslöjande. 

Nyheter livsluften till frukost, lunch och middag. Kände Gud och envar. 

Kontaktnätet enormt. 

Många unika nyhetsnäsor hämtades till redaktionerna i unga år. En av dessa var Gösta Nilsson i Uddevalla. Min mentor och läromästare. 

”Calle, knyt upp alla lanthandlare i länet. Där har du en makalös nyhetskälla,” manade Gösta mig. 

Bara ett av många goda tips till en grön reporter. 

Gösta Nilsson var en helt underbar person och journalist. Jag har honom och tacka för mycket. 

Han älskade när jag utsatte honom för practical jokes. Vi skrattade gott. 

Vi hade roligt. 

När jag hårdvinklat en story, mådde Gösta som bäst. Bra mådde Gösta också av att få berätta om guldplaketten han fick från Svenska Livräddningssällskapet. 

Hans strålande idé om flytvästdepåer räddade liv. Och Gösta som inte ens vågade simma på djupt vatten. 

Den 8 december avled Gösta Nilsson 97 år gammal i sitt älskade Uddevalla. 

Han var pappa, svärfar, morfar och gammelmorfar. Även den siste genuine lokaljournalisten. 

Vila i frid, Broder. 

Glömmer dig aldrig. 

Skickar med en flytväst. 

I fall om du skulle hamna på djupt vatten.

FOTNOT: Vinjettbilden lånad från uddevallabloggen.se