Tack för 2013-ett Gott Nytt År 2014!

 
VI MÖTS IGEN!

Löpraket om förbud i Lomma kommun!

Lomma kommun har gått ut på sin hemsida om förbud att skjuta av raketer: 
"Inom 100 meter från kvarteren där vårdboenden och trygghetsbostäder är belägna gäller förbudet under hela året, alltså även mellan kl. 18.00 den 31 december och kl. 02.00 den 1 januari". 
Det gäller följande platser, angående vård- och trygghetsboenden: 
Havsblick, Centrumgatan 4 i Lomma, Strandängsgatan 2 i Lomma, Vega, Vegagatan i Lomma samt Jonasgården, Hans Jonas väg 7-9 i Bjärred. 
Den som bryter mot 100-metersregeln kan dömas till böter. 
Översta bilden här nedanför Jonasgården i Bjärred samt den undre bilden, de aktuella platserna inringade i Lomma. 
Det är jag som gjort inringningen. Ungefär 100 meter är ringarna från de aktuella platserna. Kan det göras tydligare?

För övrigt önskar jag alla läsare ett gott slut och ett bra 2014!

Brandkårsutryckning i Antarktis

Bilden med helikopterplattan längst upp, är från aktern på isbrytaren, Aurora Australis. Den nedre bilden är från fören några timmar senare. 
Ismassor. 
Auroro har precis fått avbryta räddningsförsöket av det ryska fartyget, Akademik Sjokalskij, som sitter fast i Antarktis ismassor med 74 personer ombord. 
Det snöar och blåser upp till 30 sek/m, t o m utfärdats cyklonvarning. 
Icebraker Aurora har fått återvända till öppet vatten. Det blev en brandkårsutryckning bland de väldig ismassorna med förhinder. Om man säger som så. Nytt försök kommer att göras.
Tidigare har en kinesisk isbrytare fått ge upp. 
De dramatiska bilderna har jag plockat hem från Aurora Australis egen webb kamera. Ni kan själva konstatera datum och tid, längst upp i själva bildkanten.
Det är egentligen helt makalöst, att kunna få vara med så nära. Ja, nästan ombord.
 

Det pågår alltså just nu en dramatisk räddningsinsats från de Australienska sjöfartsmyndigheterna som ansvarar för det aktuella området. 
Någon lätt uppgift för Aurora blir det inte. Det är inte bara vädrets makter som styr. Istäcket på upp till 3-4 meter i dessa polartrakter, är icke att leka med. 
I mitten av 1970-talet var jag själv med ombord på isbrytaren Atle och bröt is på Vänern. 
Vänern? 
Skratta lagom. Det blev nämligen en riktig tuff natt för muskelpaketet Atle som i kapacitet kan jämföras med Auroro Australis. 
Hela Vänern täckt av ett tjock istäcke. Ett nedisat lastfartyg mitt ute i ingenstans, fick undsättas under dramatiska former. 
Fast först och främst går mina tankar till äventyraren Ernest Shackleton. 1914 skruvades hans fartyg sönder och samman av ismassorna i Antarktis. 
Ernest och hans 22 mannar fick leva i fyra månader på isen, innan dåtidens brandkårsutryckning nådde fram. 
I dag finns det helikoptrar att tillgå. Fast det kräver hyfsat väder. Och det är det sällan på dessa breddgrader. Vi håller både tummar och tår för Aurora Australis. Och, naturligtvis, det ryska fartyget.

Presidentens nyårshälsning till alla rumänska tiggare: Lycka till!

Mannen på bilden satt i det råkalla vädret utanför Filmstaden i Lund och tiggde pengar. Det var i fredags eftermiddag som jag tog bilden. 
De tiggande rumänerna är numera en vanlig syn i de svenska städerna. Det är för övrigt ett växande problem i otaliga europeiska städer. 
I lördags passade då den rumänske presidenten, Crin Antonescu, på att från sin semesterort gå ut med en nyårshälsning: en varm hälsningar till alla rumäner. 
I nästa andetag önskade Rumäniens presidenten de fattiga satarna lycka till. 
Man tager sig för pannan.

Jag tyckte naturligtvis det var en tragisk syn, med den tiggande mannen utanför Filmstaden i Lund. 
Ingen skänkte ett korvöre. Folk börjar tröttna på eländet. 
Tänk om det varit svenskar som farit Europa runt och behövt tigga sig fram för sin överlevnad? 
Tänk er tanken.  
En gång till.
Vilket jävla liv det skulle bli. 
Den borgerliga regeringen hade kraschat, för tid och evigheter. 
Jag bestämde mig helt enkelt för att kolla upp vad politikerna i Rumänien gör åt saken. Det visade sig att de skiter fullständigt i sin fattiga befolkning som söker sitt dagliga bröd ute i Europa. 
Rumänien som fick EU-status 2007, har nämligen fullt upp med politiska förvecklingar, korruption och den organiserade brottsligheten. 
Det rumänska parlamentet i huvudstaden Bukarest, har en hemsida. 
Det var där jag fann president, Crin Antonescu, nyårshälsning. Utlagd den 28 december. I går lördag.
 

Det mörkare avsnittet på rumänska. Översatt till någorlunda svenska: 
 "Jag vill på den heliga julhelgen och nyår sända till alla rumäner de varmaste lyckönskningar för hälsa och lycka, tillfredsställelse och glädje till alla. 
Må helgdagarna ge oss ljus i själen, hopp och tro, inspiration och styrka, så att vi kan uppfylla våra ambitioner och göra ett nytt år bättre, fredligare och mer generösare. 
Crin Antonescu 
Senatens president”
 

Calle Rockbäck recenserar filmen Hundraåringen: Pangsuccé!

Jag har inte skrattat så mycket sedan mor fick brösten i vridmaskinen, som Allan Karlsson, själv skulle sagt. För så är det. 
I filmen Hundraåringen är det fullt ös i 112 minuter, med otaliga spektakulära explosioner. 
Det är alltid lurigt att stöpa om en boksuccé till en lyckad långfilm. Felix Herngren har till min förvåning lyckats över all förväntan. 
Om man läst boken, och det är vi över sex miljoner som gjort, bjuder filmen på mys, skratt och rejäla sprängsalvor. 
Stora delar av bokens galenskaper har Felix Herngren lyckats omvandla till filmduken. Bildsättningen av Allans otaliga äventyr är lysande. 
Har man däremot inte läst boken, kan det uppstå vissa problem. Helt enkelt att hänga med i filmens vilda tempo. För här går det undan. Skrattmusklerna får sig en omgång som heter duga.

Robert Gustafsson är lysande, både som ung och som hundraåringen. 
MC-gängets dårar känns äkta. 
Ivan Wiklander hakar på som hundraåringens kompis och ger järnet. 
Mia Skäringer spelar alltid sig själv. Inte helt gångbart. Det märks att hon inte är någon skådespelare som kan mejsla ut en rollkaraktär i en långfilm av den här kalibern. Ulla Skoog hade varit mer rätt i den rollen. 
Nåväl, det är endast en liten randanmärkning. 
Nej, det enda som egentligen stör mig är när president Harry S Truman, Reagan, Stalin eller Johan Rheborg som Tage Erlander, kommer in i bilden. 
Jag saknar porträttlikheten. 
Johan Rheborg som Tage Erlander blir till filmens enda flaxande kalkon. 
Hade det inte varit för den här skönhetsmissen, skulle jag gett filmen fem dynamitsalvor. Nu blir det ”bara” fyra. Och då är inte jag speciellt lättroad.
Bra nog så, för filmen blir ändå en pangsuccé. 
Vill ni skratta in det nya året? 
Gå då och se filmen. 
Film ska nämligen ses på bio. 

Mr Hollywood har gått ur tiden

Några dagar före julaftonen avled journalistlegenden, Björn Fremer, 84 år gammal. 
Björn var en av de riktigt stora kanonerna under många år på Kvällsposten. Om sporten hade Birger Buhre, så hade nöjet Björn Fremer eller Mr Hollywood. 
För min egen del minns jag Björn så här;
Under 1950-talet kom söndagens matinéfilmer med cowboys och indianer. Snart fanns John Wayne, Gary Cooper osv bland högen med filmstjärnor. 
Ja, sedan kom Björn Fremer som med sin penna visade att dessa hjältar fanns på riktigt. Mr Hollywood som jag snart nog kallade honom för, träffade nämligen alla dessa filmstjärnor livs levande. 
På riktigt! 
I Hollywood!
I drömfabriken. 
Naturligtvis. 
En dag stod han framför mig på KvP:s centralredaktion: 
”Howdy stranger”, sa han med sin vanliga hälsningsfras och flinade upp sig. 
Vi hade blivit arbetskamrater. 
Jag och John Wayne, förlåt, Björn Fremer. 
På riktigt!
Stort.

Vad ytterst få visste, var att denna hårdhudade reporter/krönikör, hade ett hjärta av guld. Några år in på 1980-talet drabbades jag av en allvarlig sjukdom, bla annat sågade man av mig benen m m. 
En dag damp Björn Fremer ner i mitt hem. Han kom direkt från Hollywood. En aura av Richard Widmark och Twentieth Century Fox, drog genom hallen. Under ena armen hade Björn en packe t-shirt till våra två små söner. 
Det skulle komma mera. 
Björn fortsatte sedan fara som en skottspole mellan Malmö-Lomma och leverera nymodigheten videofilmer till oss. Filmbolagen skickade travar till honom, i förhoppningen om att han skulle recensera filmerna i tidningen. 
Nu kan det avslöjas. En hel del gick raka vägen hem till mig. 
Och mina förtjusta söner. 
”Det var Björn som öppnade upp Hollywood och filmens värld för oss. Det har betytt mycket för oss som vuxna filmfantaster. Sorgligt att inte denna legend finns kvar hos oss längre”, säger mina vuxna söner i dag. 
Björn och jag, hade också en helt annan koppling till varandra. 
Det handlar om Tierp i norra Uppland. 
Fast det är en helt annan historia. 
Vila i frid, Björn. Du var en mycket god kamrat. 
FOTNOT: Christer Borgs minneskrönika om Björn Fremer. Klicka HÄR!

Bloggens egen Kalle Anka-JULSAGAN!

När jag var en liten gosse, bodde jag i en röd liten stuga med vita knutar. 
Till varje jul fylldes den lilla stugan av alla goda dofter som hör en riktigt God Jul till; 
julbaket med saffran och kanel. Sillinläggningar i alla dess former. Grisen, Per-Gusten, slaktad, styckad, mald till korv, skinkan fet och fin. De stöpta stearinljusen fladdrade svagt när mor i den lilla röda stugan med vita knutar, hastade förbi med bakplåten, fylld till bredden med julbröd som spred kummindoft.  
På fönsterrutan en gnistrande stjärna av iskristall som bildats när kylan slogs tillbaka av värmen från den knastrande björkveden i gjutjärnsspisen, Husqvarna nr 26.  
I den lilla kammaren som låg alldeles intill köket stod julgranen i ensam majestät. Det var den lilla röda stugan med vita knutar speciella julklenod.  
Redan i maj månad valde far ut granen i storskogen. Det var då ungskotten började klippas bort. Efter allt putsande, under strävsamma månader, förvandlades granen från en vanlig gran till en julgran som barnen klädde med saker från skogen; tallkottar, grankottar, barkbåtar och bollar rullade av kåda. På hedersplats hängde far upp sin farfars gamla fickur med Gustav III:s monogram i urverket.  
Den spännande vinden  med alla sina språng och skrymslen, luktade malmedel. Man fick också ha en tröja på sig, för där var det alltid kallt som på hösten. 
Till höger på en längsgående stång, vilade alla sommarens kläder ut. Många med blommor på. Där fanns också en kortare klänning som storasyster inte fick ha för mor, för knäskålarna tittade fram. Det passade sig inte för en flicka från en liten röd stuga med vita knutar.  
Till vänster tronade en stor medfaren blåmålad kista som far förvarade sitt julbrännvin i. På kistan stod bokstäverna J S K 1860 (Johanna Sofia Knapp). 
I kistan fanns också stoppade sockor, årgångar av Vårt Hem och Husmodern från 1930-talet, fars beredskapskalsonger, en sönderläst katekes med texten, ”Må Gud giva dig nåd”, en portmonnä med 2 kronor och 35 öre, några ljusstumpar, brev från morbror Bertil som emigrerade till Amerika och öppnade rakstuga i Chicago, ett yxblad och något ingen visste vad det var för någonting.  
Till höger om kistan bakom ett trasigt nätfönster, fanns en stängd trälucka med ett gammalt inristat hjärta på. Där bakom luckan med sprucket gångjärn bodde Tomten.  
När julaftonen närmade sig, brukade det komma svaga knackningar från luckan. Då satte barnen dit ett glas mjölk och en brödskiva med mosters sylta på. 
När kvällningen kom var glaset tömt och smörgåsen uppäten. Det tyckte barnen var mycket spännande.  
Det var så livet gick till i den lilla röda stugan med vita knutar, när julen omfamnade mitt unga späda liv. Det var många år kvar, till Kalle Anka skulle ta över julaftonen.  
Jag längtar tillbaka till den lilla röda stugan med vita knutar. 
En tid som tillhör evigheten. 
(Originalsaga av Calle Rockbäck)

Lomma drabbad av JULGÅTA från Kansas prärie

När jag i förmiddags såg över bloggens besöksstatistiken, höll jag på och sätta alla julens nötter i halsen. 
Det visade sig nämligen att jag haft en mängd besökare från ett och samma IP-nummer (datorns hemliga kod, ungefär). Otaliga gånger, hade en okänd person loggat in på min blogg, från kl 24.00 i natt till kl 6.57 i morse. 
Varför? 
Och var hörde IP-numret, alltså datorn hemma någonstans i världen? 
Jag bestämde mig för att spåra. 
Går det? 
Ja, det gör det, skulle det visa sig.

Här hamnade jag. Se bilden på löpsedeln, på en öde grusväg. Se också bilden här ovanför. Om man blickar ut från grusvägen till höger ser man ett öppet fält. 
Prärieland. 
I den amerikanska delstaten Kansas. 
Någon har alltså loggat in på min blogg natten lång, svensk tid. I Kansas ligger man tidsmässigt åtta timmar efter oss. Så tidsmässigt var det alltså inte så konstigt.

Närmaste stad från platsen på bilderna, är Wichita med 361 000 invånare. 
För 150 år sedan var staden en handelsplats, bilden till vänster. 
Vilda Västern.
Här fanns de hårda männen.
Cowboys.
Trappers.
Nybyggare.
Här fanns de hårda indianerna som stred för sitt land med miljoantals bufflar ute på prärien.
Här rasade följdriktigt otaliga indiankrig.  
Den vita mannen stal indianernas land. I dag finns det endast en indian kvar i form av en staty i staden. 
Här nedanför fick jag fram en annan bild från mitt nattliga bloggbesök (!?). Man kan se röken från en bil, dra fram över den amerikanska prärien. 
Det här är en julnöt att knäcka. 
Jag fattar ingenting.
Fattar du?

Hur jag gått till väga när jag spårade IP-numret? 
Lätt som en plätt.
Om man är en tränad spårhund, vill säga. Jag googlade för brinnande livet-och se vilken nöt att knäcka jag fick fram.
Jag avrundar med att önska er alla en GOD JUL!
Vila och koppla av. Det kan vi alla behöva.

Nordkoreas Kim Jong-un: Årets FULTOMTE!

Dan före dan före dopparedan, kan jag redan nu utse Årets FULTOMTE! 
Priset går till Nordkoreas diktator Kim Jong-un.
(1) Kim får priset, för att han redan i Lucia-tider avrättade sin farbror, Jang Song Thaek, för högförräderi. 
(2) Kim Jong-un spädde sedan på med att slå släkten i bojor och placera hela tjocka släkten bakom lås och bom i ett arbetsläger. Säkert med en hård regim. 
Det här, menar jag, visar på en speciell grymhet i juletider. 
Utmärkelsen Årets FULTOMTE är glasklar. 
De enda som kan konkurrera med Kim är någon afrikansk diktator. Fast dessa galningar värnar om sin egen stam, medan medlemmar i andra stammar mer än gärna avrättas. 
Kim Jong-un rensar däremot bordet. Han visar upp en speciell grymhet, då han låter avrätta personer i sin egen släkt. 
Utmärkelsen? 
Jag satte helt enkelt på Kim en tomteluva. 
Låtom oss bedja.

Gävlebocken brann ner i natt-en sista hälsning från bockbloggen!

Det innebär också att Gävlebockens egen blogg avrundade sitt bockbloggliv så här: 
"Mina kära vänner! 
Tyvärr så måste jag göra mitt sista inlägg för i år. Jag skriver nu till er från bockhimlen. 
Jag är så ledsen att jag redan måste lämna er! 
Jag hade verkligen trott och hoppas på att få fira jul med er alla och få följa med er in i det nya året men tyvärr var det någon som inte tyckte det! 
I natt strax efter klockan fyra blev det riktigt hett. 
Någon satte eld på mig, usch! fruktansvärt! 
Har ni hört eller sett någonting? 
Hör gärna av er till Bockkommittén. De läser mina mejl gavlegoat@merjuligavle.se 
Jag är verkligen glad för den tid vi fick tillsammans och för den tid jag fick stå på Slottstorget och sprida julstämning! Jag längtar redan till nästa år när vi ses igen! 
Ha en riktigt God jul och ett gott nytt år"! 
Och så skrev bocken i eldhavet även en sista hälsning på engelska, för det här är en internationell nyhet. 
Bränna bock i Gävle är vidare berömd än Brynäs hockeylag. 
FOTNOT: Länken till bockens blogg. Klicka HÄR!

Boken om bondpojken som sjöng ihop miljoner

Det här är Ingmar Norlèn. Bosatt i Arvika. En trevlig prick. Ingmar är en durkdriven journalist, men även författare till intressanta böcker om Calle Jularbo och galningen, Johnny Bode. 
Och så då boken om den sjungande bonden, Bertil Boo (1914-1996), som gavs ut för att antal år sedan på förlaget Norlèn & Slottner. 
I dag minns ingen den skönsjungande Bertil Boo som var en institution i Frukostklubben samt en rad Åsa-Nisse filmer. 
Ingmar har med sin bok faktiskt gjort en kulturinsats. Helt enkelt skakat nytt liv i den sjungande bonden som han kallades. 
Om Bertil Boo skriver Ingmar:
”Bertil Boo var den sanne hedersmannen. Och en gentleman ut i fingerspetsarna. Snällare människa fanns inte.”

 

Den här klassiska bilden från 1980 fann jag i boken om mästersångaren Bertil Boo.  Ingmar Norlèn med gänget som showade som ”Good old Gubbs, fr v dragspelaren Ebbe Jularbo, sånglärkan Thory Bernhards, Bertil Boo, Ingmar själv, Harry Brandelius, Jo-Jo Johansson och Erik Öst med fiolen. 
Kan det blir så mycket bättre?
Knappast.
Den typen av svenska artister finns inte längre. Därför är Ingmars bild alldeles unik. Det är bara kvinnornas kvinna, Thory Bernhards, som är kvar i livet. Hon är 93 år gammal och bosatt i Helsingborg. Ja, så då Ingmar, ungpojken på bilden.

Allting har emellertid sitt slut. Bertil Boo ligger i dag begraven i sin älskade hemort Askersund. Bouppteckningen visade att han under sin levnad sjöng ihop nästan exakt nio miljoner kronor (!).
Inte alls dåligt för en bondpojke, men så var Bertil Boo lika med ordning och reda, pengar på fredag efter något bejublat framträdande.  
Det lönade sig alltså mycket bättre, att sjunga  "Violer till mor", än mocka skit i ladugården. 
Bertil Boo-mannen som var så snäll, att han inte ens kunde slå ihjäl en mygga. Ett annorlunda människoöde.
Tack för boken Ingmar.
Det blev en trevlig resa som det sjöng om.

Violer till mor släpptes 1946 och såldes i 250 000 exemplar. Makalöst.Bartil Boo ägde en väldigt fin barytonröst. Lyssna själva.

Datum spikat. Då öppnar nya COOP i Lomma!

Jag vet inte hur många Lommabor som frågat mig om när COOP:s nya butik i nybygget i centrum öppnar upp portarna. 
I dag får vi så äntligen ett besked från Christine Kullgren på COOP: 
"Vår plan är att öppna den 26 februari 2014. Det kommer att bli en trevlig invigning", svarar hon på min raka fråga. 
Pust, det var med nöd och näppe, höll jag på att säga. Det gäller att inte brodera ut svaret för mycket. 
Fast redan under onsdagen började man inreda butiken, tex hade plastpåsarna kommit på plats. 
Det visar bilden, här nedanför, som jag fick från vännen Peter A. 
Peter tog en bild genom den skitiga rutan som kommer att vara glasklar onsdagen den 26 februari. 
Annars ett Klart Besked från COOP.
Alltid något.

Brakaren-populär julklapp ingen låtsas om

Nu kanske jag kackar i eget bo, men det finns ingen julklapp som gör en sådan succé på julaftonen som Brakaren. 
Den där gummibiten som blåses upp och placeras under stolsdynan. 
Helst ska farmor, mormor eller en gammal moster sätta sig aningslöst och sedan...ja, resten känner säkert många till. 
Fisblåsan. 
Alla rosenkindade barn och män stinna av julskinkan, viker sig av skratt. 
Brakaren som ger i från sig en kraftig fis, men ingen pratar om. 
Före jul, vill säga.

Framför allt det manliga släktet har i alla tider tyckt, att den här enkla underhållningen är hur kul som helst. 
”Ni män blir aldrig vuxna. 
Tid att växa upp”, säger de kvinnliga släktet och rynkar på näsan. 
Varför det är på detta viset, har jag ingen förklaring till. 
En man som kan lägga av en riktig rökare, får alltid beundrande blickar från andra män. Där någonstans tror jag vi hittar orsaken till gummiblåsans popularitet, inte minst som julklapp. Fast det skulle naturligtvis ingen erkänna. 
Barn är barn och älskar Brakaren. 
Män är män och skrattar förtjust. 
Kvinnor är kvinnor och suckar tungt över julknallen bland nötter och dadlar. 
Fast ingen låtsar om att fisblåsan finns. 
På riktigt.
I tomtesäcken.

Julrusch i Lomma: Godis och senap-apotekets storsäljare

Julhandla i Lomma är en knepig historia. Det finns i stort sett endast mat att köpa. 
Vem ger bort en burk inlagd sill i julklapp? 
Jag har tex jagat livet ur mig efter en kalender för 2014. Men, nej då. Inte ens en sådan enkel sak finns att köpa. 
Det slutade med att jag hamnade på Apotek Hjärtat mitt i byn. Där kan man alltid hämta ut en rejäl påse mediciner. Ett säkert kort. Även om det inte handlar direkt om julklappar. 
För till vem ska man ge bort en burk med blodtrycksmedicin?

Givetvis sprang jag på apotekschefen Pia. 
”Är magsårsmediciner julens storsäljare”? 
Frågan given, med tanke på all julstress.
”Nej, verkligen inte mediciner. Det är godis och senap. Men även olika kit, tex hudvårdande produkter, svarade Pia. 
Jag stod där och gapade som ett fån, med min julpåse med blodtrycksmediciner. 

Senap. Godis, Saffran, naturligtvis, samt Fingerfärg Bubbelbad till barnen. Kaffe. Chokladtryfflar. Glöggkryddor m m.  
Mina tankar gick naturligtvis till bensinmackarna. 
Tänk när de för sisådär 25- 30 år sedan började sälja mjölk och prickig korv, smörgåspålägget. Gud vad folk stönade. 
”Bensinmjölk? Aldrig i livet. Över min döda kropp”, skrek folk, för att snart handla både mjölk och prickig korv på bensinmackarna. 
Så snart kan vi säkert också köpa färdigkokt skinka till julen på landets apotek. 
Fast en sak är säker. 
Efter nyår är det många som önskade de köpt huvudvärkspiller i stället för Hjärtats Kanelmandlar för 44,90 påsen.

Robert Gustafsson hyllas i filmen som HUNDRAÅRINGEN!

Filmen, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", visades under måndagskvällen.
Här några efterlängtade recensioner:
Björn Gustafssons prestation som den makalösa åldringen hyllas. Boken blev en enorm succé. Frågan är nu hur det kommer att gå för filmen. 
Så här skriver Aftonbladet Jan-Olov Andersson. 
Och Maria Brander på Expressen.

Tomtens hårda paket till Lommaborna. Stormarna kostar EN MILJON!

God Jul, önskar stormarna Simone och Sven, och dunkar ner en julklapp till en kostnad som i värsta fall blir över en miljon kronor. 
Det är priset det kostar att återställa skadorna efter stormens härjningar i Lomma kommun. 
Först kom Simone. 
Röjningsarbetet gick på nästan en halv miljon kronor. 
Sedan kom Sven med en minst lika stor kostnad. 
Då återstår det att räkna in den dryga kostnaden för återställandet av alla sanddyner som Sven förvandlade till sand (!). Fast utplattad sand. Mycket sand drogs också med ut i Öresund.

En dramatisk bild. Sven drar in över takåsarna i Lomma. 
Det skulle visa sig bli ett dyrt besök. Bilden fick jag av vännen av Lasse. 
”Kostnaderna för iordningställande efter stormen Simone landade på nästan en halv miljon kronor för vår del. Troligtvis blir det den storleken efter Sven också, med undantag av erosionsskadorna utmed våra stränder. Hur det ska åtgärdas vet jag inte i dagsläget. 
Ber att få återkomma med den frågan”, säger Lennart Persson, parkansvarig i Lomma kommun, till mig. 
Hårda klappar gillas inte. 
Men vad göra? 
Återstår och se om det blir någon snöröjning i år eller nästa år.
Det är en annat surt paket.
 

GRATTIS!
Lommas GIF NIKE vann finalen i Lilla Mästerskapen i Lilla Sportspegeln i kväll.
HEJA NIKE!