Kvällspressen larmade och stod i.
Alla TV-soffor i morse larmade och stod i.
Lomma förväntade sig en monsterdag med vågor skummande av raseri som förvandlade förtöjda båtar till kaffeved.
Jag förväntade mig svallvågor på muggen.
Av allt detta blev det endast obändig motvind när jag cyklade hem med mjölken.
Jag skrev om inga svallvågor i toalettstolen. Det låter märkligt, men är faktiskt sant.
När det stormar med orkanvindar i Lomma går det nämligen svallvågor i vår toastol. Då vet vi att inte gå ut. Respekt!
I dag ingenting. Inte ens ett stilla brus.
Möjligen anas svaga fartränder, men det handlar om helt andra stormbyar i toalettstolen.
Vad är klockan?
Vännen Peter L fångade BILDEN när stormen anföll Lomma tidigt i morse.
Stormen laddade upp under natten. Attacken mot Lomma kom i gryningen, precis som det gick till under indiankrigen.
Med våldsam kraft piskades strandnära ting rent från de sista resterna av snöslask. En bit bort bor jag själv, väl skyddad från alla vattenkaskader. Det känns rätt så skönt. Fast det tjöt i vinden som ett indiananfall. Jag kröp under täcket och intog försvarsställning.
Vi har upplevt mycket värre stormar i Lomma, tex den 28 november 2011. Då rörde det sig nästan om orkanvindar. Lomma kommun fick t o m kalla in kavalleriet.
Kolla in länken HÄR!
Tack Peter L för bilden.
Först trodde jag, att jag fått brev från den fruktade östtyska säkerhetstjänsten, numera (tack och lov) avsomnade Stasi. De var experter på att kartlägga både hundar och människor in i minsta näshår.
Men sen ser jag att det är från Jordbruksverket, en stadig svensk myndighet. Fast frågeställningen är i stort sett detsamma. Hundregistret. Doggens id-nummer och namn. Då kommer det en tår. Vi saknar henne fortfarande så det gör ont. Gränslöst.
Makten Jordbruksverket frågar kallt byråkratiskt efter vår ”Lilla Vovve” som gick bort i cancer för snart 14 månader sedan. De har t o m gett henne ett personnummer: 985100006688283 som jag monterat in i vår minnesruna.
Inget mänskligt i detta. Inte ens hundlikt, tack och lov.
Det kanske är Stasi ändå?
I bland känner man sig som man förtjänar.
Sherlock Holmes.
En skarpsinnig deckare med pipa och töntig mössa som inte backar för några faror eller vedermödor. Oftast elegant i sina lösningar. Den moderna kriminalteknikens fader.
Leif GW Persson.
En skarpsinnig pensionerad polisprofessor med glasögon som far upp och ner, pipan utbytt mot en käpp, grymtar fram sina lösningar. Sveriges Sherlock Holmes höjs till skyarna av kvällspressen.
Oraklet kallas in i stort sett varje dag och löser det mest komplicerade fall. Snart även alla cykelstölder.
Givetvis är Leif GW också ett stort fan av litteraturens Sherlock Holmes med sin fiffiga utrustning.
Landets poliser är däremot njugga över den f d polisprofessorns lösningar på dittan och datten i brottets värld.
Ta bara det här sista med den makalösa kostölden. Leif GW:s granne blir en natt bestulen på 69 stabila kossor.
”Svenskt rekord”, grymtar Sveriges Sherlock Holmes och far ut till kostallet i förra veckans avsnitt av "Veckans Brott".
Där går han omkring grymtandes och petar med käppen i en koblaja. Motorsågen fram. Polisens usla utredning sågas rejält i en skarpsinnig analys. Sherlock Holmes själv hade inte kunnat gjort det bättre.
Polisen i Katrineholm går i taket och ger inte ett dyft för de lättfotade teorierna från den f d polisprofessorn.
I tisdags kvällens program av ”Veckans Brott” startade Leif GW åter motorsågen. ”Buteljkorkar”, löd den beska kommentar till polisens agerande angående kostölden.
Se upp, för snart kallar han in sin, ”dear Watson”.
Jan Guillou.
När jag bläddrade upp Sydsvenskan i morse, stod ICA-Stig i all sin nakna glans i grönsakslandet. Endast ett rabarberblad täckte ”paketet”, om mitt Herrskap förstår vad jag menar.
Det är inget märkvärdigt med det. En vanlig sketen annons som man snabbt bläddrar förbi, kanske du tycker. Och det tycker jag också, fast inte denna gången.
Det blev tvärnit. Nej, det är inte så att jag på gamla dagar gått och blivit vegetarian. Lång därifrån, utan snarare så att minnenas kammare exploderade och satte på ICA-Stig en kavaj. (texten fortsätter efter bilden)
ICA-Stig görs nämligen av skådespelaren Hans Mosesson, född 1944. Han växte upp på Lidingö.
När min mamma såg ICA-Stig för första gången i en reklamfilm i TV 2001, ropade hon högt:
”Det är ju Hans”! Honom sydde mamma kläder till när han var liten. Hans mormor, Lotten, var mammas bästa väninna. De växte upp tillsammans. Umgicks livet ut. Tant Lotten flyttade till sin dotter på Lidingö, för att hjälpa till med hushållet. De hade det knapert, så mamma (min mormor, alltså) fick åka dit och sy kläder åt Hans, bla en stilig kavaj”.
Det är egentligen inte så egendomligt som det låter. Min mormor var utbildad sömmerska och en fena på att sy kläder, bla till mig när jag växte upp.
Min mamma dog 2011. I dag hade hon skrattat gott om hon sett Hans, alltså ICA-Stig, endast klädd med ett rabarberblad.
Mormor hade säkert skyndsamt åkt hem till Hans Mosesson i Hovås utanför Göteborg och sytt upp en hel kostym åt honom. Kanske t o m ett par kalsonger.
Så det kan bli.
Jag tillhör den äldre generationen som inte begriper-just ingenting. Av den moderna tekniken, alltså.
Hur går det till?
Ta tex det här Youtube-klippet med, ”Kalle fra Uddevalle”, som min son, Johan, snickrade samman av-just ingenting.
Det är ett lysande trollerinummer värdig Joe Labero.
Historien började för 40 år sedan.
I Göteborg fanns på den här tiden ett antikvariat som hette Samlaren. Där var kaos granne med Gud. Ingen ordning alls. Allt huller-om-buller. Jag älskade denna katastrof. Samlaren rena guldgruvan för en bokfrälse.
Det var i denna sagolika röra som jag fiskade upp ett luggslitet notblad, ”Kalle fra Uddevalle” som gavs ut 1920.
På den tiden bodde jag i Uddevalla. Och hette Kalle, då som nu, fast med C, för jag ville göra mig märkvärdig. Det blev till ett köp för några kronor.
Ja, sedan begravdes rariteten i kistan som jag skrivit om. När skattekistan öppnades för en tid sedan poppade alltså, ”Kalle fra Uddevalle”, upp.
Jag satte i gång och grävde i historien och fick fram endast-just ingenting-som jag ska berätta om en annan gång. Dessa lösryckta bitar lämnade jag över till min son Johan.
”Kan du”?
Och det kunde han.
Johan trollade fram en helt liten ljuvlig dansk revy på Youtube.
Underbart, är ordet.
Tack Johan!
För-just ingenting.
I morgon är det Karl-Dagen.
Då bjuder bloggen på den levnadsglade:
"Kalle fra Uddevalle".
Fram till dess.
Håll ut!
PS: Jag kan knappt bärga mig.
Det har sina prövningar att vara vinterbarn i Lomma. Vissa vintrar varken snö eller is att tala om. Andra år kan det smälla till riktigt ordentligt och bli vinter. Det har det gjort nu under några veckor med kyla pendlande mellan -5 till -15 grader.
Snön har räckt till för pulkaåkning i backarna. Isen har lagt sig på dammarna.
Dammarna där jag bor är inte djupare än att de blir bottenfrysta. En säker tummelplats för alla barn i Lomma. Men säg den glädje som varar.
Veckan som kommer bjuder alla barn på röda dagar. Det betyder skånsk vinter med tö, regn och slask. Snön ”dör”. Isarna förvandlas till mjukost, för att sedan försvinna med blixtens hastighet.
När det är vinter vill alla barn i Lomma ha blåa dagar. Röda är ett elände.
Vem vet när man kan åka skridsko nästa gång?
Fast det var kul så länge det varade.
Nu blir det kultur.
Det är också lika så bra att vara tydligt med en gång. Det här är läsning för nördar. MFF-nördar.
Det finns få saker i världens om slår ut dagen, då man åker in till Swedbank Stadion och hämtar ut ÅRSKORTEN, inför en ny allsvensk fotbollssäsong.
Det är lördag förmiddag. Biljettluckorna öppnar klockan 10.00. Vinden svinkall, extra allt som det blir när det är -5 grader med tvärblåst över Swedbank Stadion. Det bildas kö. Snart nog har jag mina ÅRSKORT som värmer mina frusna fingrar med ljusblåa naglar.
Mitt Herrskap, det är något av den totala lyckan som endast vi MFF-nördar begriper.
Den 1 april allsvensk premiär, Malmö FF-Halmstad BK. En klassisk match. Jag blir nästan på sjuk av förväntningarna som bubblar upp inom mig.
Årets upplaga är annars det mest stiliga sedan MFF började med ÅRSKORT för tolv år sedan. MFF-hövdingen, Eric Persson (1898-1984), med sin älskade KEPS!
Kan det bli bättre?
Nä.
Du har precis läst den enda recensionen i sitt slag av ett ÅRSKORT.
Grattis!
Så här ser den alltså ut. Sveriges första lokaltidning på arabiska. Akhbar Skåne, heter nyskapelsen och ges ut i Malmö i 5000 exemplar, enbart för arabtalande personer. Lokaltidningen finns annars i stort sett i hela Sverige. I Lomma ges den ut som Lommabladet, fast skriven på svenska och delas gratis ut till hushållen.
Lokaltidningen lever i grunden på annonsintäkter.
Akhbar lär betyda nyheter och chefredaktör är Lotta Wahlqvist.
Vad tycker jag då om projektet?
Tja, varför inte. I Malmö är det populäraste namnet Mohammed. Mitt Malmö har förvandlats till en spännande internationell smältdegel. Koranen kan du också köpa på arabiska i Malmö, så varför inte en tidning på arabiska som kommer ut en gång i månaden.
Det kan faktiskt vara bra för integrationen. Förhoppningsvis. Fast Lotta Wahlqvist får säkert räkna med både en och två sura uppstötningar.
Det här är Hyacinth Bucket som uttalas ”bokej” med lååångt e, absolut inte Bucket, för då tar det hus i helvete.
Kärringen älskar att skryta. Vill vara fiiina damen. Älskar titlar och är en pest för omgivningen. Alla undviker henne, men hon undviker ingen. Hyacinth vet och kan nämligen allting bäst. Kärringen är egentligen totalt odrägligt galen, men på ett utsökt charmigt sätt. Alla har vi träffat bitar av Hyacinth i verkligheten.
Jobbig kärring, säger vi då.
Fast Hyacinth är komplett och det är därför jag älskar henne. En omgång med Hyacinth Bucket, uttalas bokej med lååångt e, före sänghalmen och du sover med ett leende på läpparna hela natten.
Hyacinth Bucket heter egentligen Patricia Routledge, fyller 84 år i februari. Hon är en utsökt skådespelerska med otaliga musikaler bakom sig både i England och på Broadway. Fick en Tony Award 1968.
I Englands bästa komediserie någonsin, Skenet Bedrar, omger hon sig med ett helt galleri underbara typer. Det är här som Hyacinth styr och ställer på ett oslagbart oförskämt sätt.
Serien har rullat några år i TV4 plus, numera Sjuan. Om och om igen, för mellan 1990-1995 producerades endast 44 avsnitt.
Jag ser också avsnitten om och om igen. För Hyacinth är beroendeframkallande.
Varför skriver jag då just i dag om kärringen?
Jo, jag behövde pigga upp mig.
Nu är jag glad igen.
Köttfärsen!
Besked från Coop:s pressansvarig Christine Kullgren:
”Coop beklagar det inträffade. Kunder som har aktuell produkt kvar hemma ombeds lämna tillbaka den i närmaste Coop-butik. Det går bra att lämna tillbaka aktuell färs även utan kvitto. Om du har slängt förpackning och kvitto men tror att köttfärsen du har i frysen kan vara producerad den 16 januari, är Coops uppmaning till butiken att du ändå får lämna tillbaka produkten. Jag vill också informera om att salmonellabakterier dör vid upphettning till minst 70 grader”.
Japp, då är det bara för mig att åka och byta färsen. Undrar just hur Hyacinth skulle tacklat köttfärsen? Coops hela pressavdelning hade säkert kollapsat.
Jag är så gammal, så jag var med på den tiden när köttfärsen maldes manuellt till kunden i köttaffären.
Ville du har blandfärs, maldes lite fett ner från ett svin tillsammans med oxen som kanske var en ko.
Ville du har fläskfärs, maldes endast en fet bit fläsk ner i kvarnen. Ville du ha ren oxfärs, åkte endast oxen ner i kvarnen.
Aldrig någonsin hörde jag talas om salmonella i färsen. Ingen i min omgivning, varken sket eller spydde efter satt i sig köttfärs.
Moderna Tider. År 2013. Då utsätts man för stor risk om man sätter tänderna i köttfärs. Salmonella. Skita och spy.
Skamligt.
Dåligt.
Förra torsdagen den 17 januari köpte jag 1 kg blandfärs på Coop Forum vid Traktorvägen (av alla namn) i Lund.
I går läste jag i tidningen om att Coop återkallar köttfärs som är köpt den 16 januari. En dag mer eller mindre. Vad vet jag?
Där sitter jag alltså med 1 kg köttfärs som jag inte vågar äta. Jag har varken kvitto eller paketeringen kvar. Den förbannade färsen delades upp och åkte nämligen direkt in i frysen.
Nu vet jag varken ut eller in.
Vågar jag äta av blandfärsen? Kan jag få salmonella? Ska jag slänga hela rasket med en gång?
Moderna Tider. År 2013.
Irländsk köttfärs i den svenska floran.
Hallå Coop!
Hjälp mig.
”Aj, aj, Rockbäck. Nu tar vi det lilla lugna”.
”Men...?”
”Prio 1 är att få i gång ett vandrarhem på marken intill Habo Ljung Camping som jag driver. Men först måste alla instanser ge sitt klartecken för projektet”.
”När då”?
”Förhoppningsvis ska vandrarhemmet stå klart till sommaren 2014”.
”Men sedan då? Stugbyn”.
”Det får bli nästa etapp. Då kan det bli aktuellt med att bygga en stugby på campingen”.
”Pust, någorlunda rätt till slut”, sa jag och avrundade samtalet med campingägaren Michael Reimer. Lycka till med alla planer. Det är han på den lilla bilden till höger.
Det är alltså alldeles för tidigt att hurra för planerna. Vägen till målet är kanske inte spikrak.
I bloggens ungdom skrev jag om bristvaran övernattningsmöjligheter för besökare och turister i Lomma kommun. Jag illustrerade med att man fick övernatta utomhus med resväskan som huvudkudde.
Sedan dess har det faktiskt börjat hända saker och ting. Kommunen har t o m fått Bed and Breakfast. Det talas/planeras också för framtida SPA-och konferens anläggningar i både Bjärred och Lomma.
Planerna med ett vandrarhem och i förlängningen en stugby, är något som tydligen även politikerna ser som ett ljus i tunneln. Kommunhövdingen, Anders Berngarns, uttalande i Sydsvenskan, att det finns allt för få övernattningsmöjligheter och besöksnäringen behöver förstärkning, låter förhoppningsfullt.
”Gud hör Bön”.
FOTNOT: Vinjettbilden med stugbyn är en illustration. Möjligen det kan se ut så på Habo Ljungs Camping, nedan, i framtiden.
Han kom, han sågs, han segrade. Hasse Alfredson, 81 år, fick hedersbaggen. Tackade med en fullständigt makalöst, underbart, ljuvligt, galet tal.
Mästaren avrundade med en sång och inget öga var torrt. Givetvis fick han stående ovationer från publiken. Jag njöt med en klump i halsen i TV-soffan. Det var min Hasse som stod där och trollband publiken.
Det var kvällens absoluta höjdpunkt i en förnämligt producerad filmgala.
Ja, det var den bästa Guldbaggegalan jag har sett i TV.
Babben Larsson ledde det hela med stor pondus som borde gett henne en speciell programledarbagge.
Det blev till en trivsam TV-kväll.
Tack Babben.
Och tack Hasse som trots ålderskrämpor, visade att han har kvar sin förnämliga humor.
Se och lär, alla rolighetsministrar i dagens TV-värld som förgiftar mitt liv.
Den här filmen skulle aldrig i helvetet fått en Guldbagge. Påpassligt när det är Guldbaggegalen, visar nämligen SVT1 den ljuvliga kalkonrullen, ”Kalle Karlsson från Jularbo”. Den får man inte missa.
Det enda sanna om dragspelskungen i den filmen är väl att Calle Jularbo (1893-1966) kom just från Jularbo i Dalarna. Ja, så dragspelsmusiken som jag faktiskt växte upp med.
Men först Guldbaggegalan.
Jag äger en märklig egendomlig förälskelse i denna bagge. Det är en förälskelse som ofta tar sig uttryck i en viss inbäddad vrede.
I rutan prisas filmer, år ut och år in, som jag aldrig har sett. Jag sitter där som en fåntratt. Någon egen bedömning som med Idrottsgalan eller så, kan jag alltså inte göra.
Ofta är det filmer som gått upp en kvart på våra biografer som kammar hem hela hagar med baggar. Deras slutstation blir rätt snabbt skokrämstuben.
Tacktalen är som grädde på moset. Här kan man plötsligt finna lika ljuvliga kalkoner som ”Kalle Karlsson från Jularbo”.
Åter till Calle Jularbo.
Jodå, jag växte faktiskt upp med Calle Jularbo och ”Livet i Finskogarna”. Dragspelskungen var nämligen min mormors stora idol.
Det hände att mormor dansade med kvastskaftet i köket till dragspelstonerna. Det var bara för den lilla vattenkammade gossen att gilla läget.
För några år sedan kom journalisten, Ingemar Norlén, ut med en biografi om Calle Jularbo. Det var tur inte mormor levde för den boken hade hon inte överlevt. Dragspelskungen visade sig nämligen vara en kvinnokarl av Guds nåde.
Inget kunde stoppa Bocken från Jularbo. Han svepte fram över riket med, sitt dragspel, sina myggjagare, sin Cadillac och spelade skjortan av folk, men mest kjoltyget av kvinnfolket som kom i hans väg. Det blev mer rumba i engelska parken, än dragspelsmusik efter föreställningarna. ”Sången om Elin”, är väl inte riktigt vad vi tror att den är, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Visst är livet bra ljuvligt.
Heller hur Calle?
Mannen på bilden är tjeck och heter Vojtěch Kubašta (1914-1992). Det är han som skapat sagoböckerna som jag har lagt in i bilden.
I Sverige är hans konstart helt okänd. I stora delar av världen är de finurligt tecknade sagoböcker en samlarraritet.
För några år sedan, hölls en stor utställning om sagoverken i Chicago. Det var nämligen Vojtěch Kubašta som uppfann Pop-up-böckerna.
Under 1970-talet var jag i Sovjetunionen och köpte med några böcker för en spottstyver hem till mina allt för små söner.
Vad jag inte visste då, var att hans sagoböcker var megapopulära i dåvarande Öststaterna.
35 år senare poppade plötslig böckerna upp ur min skattkista.
Mina barnbarn, Alva 7 år och Gabriel 9 år, bläddrade under andäktig tystnad i böckerna. Förvåningen stor. Det händer nämligen saker och ting.
Den tjeckiska texten begrep vi inte, men sagorna berättade ändå helt och hållet sig själv.
Titta bara på bilderna längst ner. Prinsessan kysser grodan och vips blir grodan till en drömprins. Det är en mycket berömd sagoscen.
Vojtěch Kubašta fick till slut sin dröm uppfylld, nämligen att teckna Disneys figurer i sina sagoböcker. Disney gav klartecken. För att den kommunistiska diktaturen i Tjeckoslovakien skulle ge sig godkännande, fick Vojtěchs namn inte nämnas. Disneyböckerna blev en succé.
1989 rasade muren och Vojtěch Kubašta kunde träda fram ur det kommunistgråa paradiset.
I dag är en hans förtjusande sagoböcker på den internationella marknaden värd några tusenlappar.
Jag och mina barnbarn lägger varsamt tillbaka mästerverken i skattkistan.
ÖVRIGT!
Hade tänkt ge mig ut och fånga dagen. Beskriva hur Lommaborna njöt av det fina vintervädret. Snö. Is. Varm choklad. Det starka solskenet vävde iskristaller.
Men...jag orkade inte.
Soppatorsk.
Det blev i stället en stilla sagostund. Kändes också helt rätt.
Jag har precis avverkat en sällsynt tuff vecka, med blod, värk och stygn.
En morgon före tuppen gal, opererade (nåja) jag mig själv i köket. Det var en nödvändig akutåtgärd. Enligt min förvirrade hjärna, fanns det inte tid att ringa efter en ambulans.
Köket förvandlades till ett blodigt slagfält. Hustrun torkade blod för brinnande livet. Heder åt denna superkvinna.
Nåväl, patienten överlevde. Det var det som var meningen.
Ute var det -12.
Inne var det +24.
Blod, värk och stygn, har alltså varit mitt sällskap denna vecka med årets veckonummer 3. Läser att mattesnillet, Pythagoras, kallade tretalet fullkomligt. Ni vet det där med att alla goda ting är tre. Jag vet nu att så inte är fallet.
För min egen blev talet tre fullkomligt tokigt-åt fel håll, om Herrskapet förstår vad jag menar.
Det har alltså funnits goda skäl till mässfall på bloggen.
Så har det emellertid inte blivit. Medan världen stormat med masskrockar, gisslantagande, mord och Janne Josefsson, har jag tråcklat samman min egen lilla värld.
Måndag: Lomma satsar en kvart miljon på 50-års festen.
Tisdag: Annie Lööf och röran i centerpartiet.
Tisdag: 1000-tals irakiska kvinnor våldtas och kränks.
Onsdag: Grabbarna som skulle kasta ut Hitler (om min pappa).
Torsdag: Janne Josefsson och UG drar ner byxorna på barnorganisationerna.
Fredag: Konstform går i graven. Riva en telefonkatalog i två bitar.
Med tanke på omständigheterna får jag vara nöjd. Ännu så länge har bloggen klarat sig från mässfall.
Det är jag stolt över, fast nr 3 var nära att knäcka mig. Och bloggen.
Fast en sak råder jag er.
Gör inte om min ”bragd” med en blodig hemoperation.
Nu vänder vi blad.
OBS!
Det skadar inte om ni följer denna BLOGG!
