Alliansens manliga deltagare i partiledardebatten i SVT, gick ut hårt med moderna lilafärgade slipsar. Det ser snyggt och propert ut. Det är helt klart TV-mässigt som jag tror noterades i stugorna. Dessutom hade man matchande kostymer. Hägglund och Björklund toppade med gräddvita skjortor medan Reinfeldts skjorta var något, men bara något, blåtonad. Någon som bryr sig? Ja säkert fler än vad du och jag tror. Så här tomt var det i halsen på oppositionen. Eriksson hade t o m knäppt översta knappen. Det är nog det värsta jag kan se. Ohly hade skjortan uppknäppt i halsen. Med den skjortan såg han mer ut som han kom direkt från ladugården. Vackert är det inte att skåda. Definitivt inte TV-mässigt för fem öre. Jag kanske ska tillägga att jag verkligen inte är någon slipsnisse, men någon jävla ordning får det allt vara. Faller de på slipslösheten i september? Kvinnorna var däremot fräscha. Mona Sahlin helt rätt i svart. Hon vet att det gör sig i TV. Kunde inte hon knyta en trasa kring Ohlys och Erikssons halsar? Maud Olofsson är alltid fräsch. Kvinnorna vann klädmatchen i TV.
Statskottet för valdebatten! Sydsvenskan HÄR! DN HÄR! Svenska Dagbladet HÄR!
Jag har förmodligen skrivit lika många texter som det bor människor i Lomma Kommun (över 21 000). Knappast någon har berört mig så illa som den jag nu ska servera, nämligen texten om Petr Eisler och hans lilla väska som han kånkade på när han kom med en transport till Auschwitz. För några dagar sedan publicerade jag en efterlysning här på bloggen: Fanns det någon som kände till Auschwitzväskorna som jag fotograferade vid ett besök på nazisternas dödsfabrik? De anonyma väskorna ligger i dag i travar till allmän beskådan i glasmontrar. Rätt snart fick jag ett mail, ett spår. Jag grävde vidare. Petr Eisler visade sig vara knappt mer än en baby. Peter föddes i Prag, Tjeckoslovakien, den 20 mars 1942. Hans födelseår står också på den lilla resväskan-se bild-ditmålat med vit färg. Familjen grips sommaren den 16 juli 1942 och förs till Theresienstadt, ett läger i Tjeckoslovakien. Petr är endast några månader gammal. Jag utgår ifrån att han får bo tillsammans med sin mamma i de speciella kvinnobarackerna. I Theresienstadt levde judarna under eländiga förhållanden. Vissa delar av ghettot putsas upp för att bli uppvisningsläger inför den internationella opinionen. Den 18 maj 1944 kommer så Petr Eisler efter en helvetesresa i en boskapsvagn tillsammans med sin mamma, kanske också övriga familjemedlemmar, till dödsfabriken. Petr Eisler ingår i den slutgiltiga lösningen av judeutrotningen: alla ska dö. I Auschwitz slutar det med att 232 000 barn och ungdomar kallblodigt avrättas. Det hade nämligen Hitler bestämt. Himmler och hans anhang finner på lösningen som heter Cyklon B, giftgas. Jag har varit i denna dödens bunker, där babyn Petr Eisler gasades till döds. Gaskammaren nästan gul i sitt otäcka sken av unken död och skriken fastnaglade i väggarna. Det var alltså här inne som babyn Petr Eisler mötte en kvalfylld död i sin mammas famn. Jag mår dåligt. Det är så makabert att tårarna inte räcker till. Nu vill jag veta mer om familjen Eisler som var bosatta i Prag. Vet du något? Hör i så fall av dig till mig. FOTNOT: Det lilla barnet på vinjettbilden är en illustration, en markering för att förtydliga det fruktansvärda att tyskarna även dog livet av tusentals babys. KÄLLOR: Memorial and museum Auschxitz-Birkenau, United States holocaust memorial museum, Yad Vashem and “The central database of shoah victims` names”, samt ett speciellt tack till Texas Rose som har bett om att få vara anonym.
I morse satte jag kaffet i vrångstrupen. Jag läste om den famösa historien med polischefen som byggde upp ett klanderfritt yttre, toppad som jämställdhetsguru och döpt till Kapten Klänning av sina kolleger inom polisen. Redan på ett tidigt stadium finns här alla ingredienser som får mig att snurra ett varv på stolen och tappa ostmackan i kaffekoppen: Våldsam död. Kåta miljonärer. Kändisar. Läskiga sexberättelser. Expressen/KVP: ”Unga kvinnor blir bundna till händer och fötter medan sexköpare urinerar över dem.” Aftonbladet: ”Flickorna har blivit slagna. Det har varit extremt. Flera gubbar har varit på en tjej samtidigt.” Jag ryser och kopplingen till hur advokaten Nils Bjurman i Milleniumfilmerna behandlade Lisbeth Salander är otäckt nära. Ja, vi har inte sett slutet ännu av verklighetens Stieg Larssons saga. Jag ryser igen och väljer leverpastej på nästa macka. Jag kan också konstatera att Expressen/KVP släppt lös sina vassaste blodhundar, Christian Holmén, Anders Fallenius och Micke Ölander, prisade reportrar flera gånger om. Micke känner jag personligen in i märgen. Han påminner faktiskt en hel del om Stieg Larssons skapelse, journalisten Mikael Blomkvist, i de numera världsberömda böckerna. Jag känner den där journalistiska upphetsningen, när en riktigt stor ful fisk sitter på kroken. I detta fall handlar det om en kvinnornas fantom i jämställdhetsdebatten, Kapten Klänning. Han av alla, har kört ett dubbelspel som bara en psykopat kan klara av. Jag tappar även leverpastejsmörgåsen i kaffet. Vi är bara i början av något riktigt ruggigt, en uppföljare på Stieg Larssons trilogi har just nu börjat skrivas. Jag tog en kopp te. Kaffet var för nedkladdat.
MER OM SEXHÄRVAN Expressen HÄR! Och HÄR! Aftonbladet HÄR! Och HÄR! Svenska Dagbladet HÄR! DN HÄR! Sydsvenskan HÄR!
I morse vaknade lommaborna till en snögubbevernissage. Platsen för konstskapelsen är de frusna dammarna ner mot havet från Lomma centrum. I går fick vi pisk ordentligt av vintern. Snön vräkte ner, Plog-Lasse körde nästan fast, långtradare från kontinenten med sommardäck stod på tvären, vinden elak värre. Det rådde kaos. Mitt i denna röran smög sig några snögubbekonstnärer fram och resta de rejäla gubbarna. De har säkert fått slita, någon kramsnö var det minsann inte som föll från vår Herres frysbox. Konstkritiker har jag aldrig varit, men Gubben här ovanför ser ut som han precis kom från krogen. -Här var det livat, tycks han säga. Tid för ett lappkast.
AUSCHWITZVÄSKORNA! Min efterlysning har börjat ge resultat. Texas Rose (hon vill vara anonym) har hört av sig. Hon har sakta men säkert börjat dyrka upp hemligheten. Det trodde jag aldrig, men så är inte Texas Rose vem som helst. Hon, för det är en hon, har sitt sökarljus från en av de riktigt stora berömda städerna i världen. Livet är allt bra fantastiskt. Ja, det vill säga för oss som får leva. Det fick inte de människorna som ägde väskorna. Jag ber om att få återkomma angående väskorna som jag och Bo-Göran fotograferade på plats i Auschwitz. Namnen på väskorna som fastnade i vår kameralins: Petr Eisler Klara Sara Goldstein Neumann Jag kan också avslöja, att jag hoppas på att efterforskningen ger väskorna ett mänskligare värde i framtiden. Vi är på väg. Det är mycket spännande.
Väskorna i Auschwitz låg i drivor och skrek emot oss med tomma ögon. På de flesta väskorna fanns namn och nummer. På den översta väskan på vinjettbilden, står ägarens namn: Petr Eisler. Kind, 1942 och så ett nummer:6446. Det är allt. Förmodligen ett barn. Vem var Petr Eisler? Var kom han ifrån? Att han avrättades i nazisternas dödsfabrik, tvivlar jag inte en sekund på. Men ändå. Lever han i dag? Finns det släktingar till honom i Sverige, USA eller i något annat land som kan berätta? På bild nummer två står det kort och gott Neumann, geb 1939. Inget mer. Inte ens ett nummer. Bild tre betydligt mer: Klara Sara Goldstein. Röda Korset. Efternamnet är ett känt judiskt namn, fast det kanske är ett vanlig judiskt efternamn. Jag vet inte. Dessa väskor lämnar mig ingen ro. Jag och vännen Bo-Göran tog bilderna när vi för ett par år sedan besökte Auschwitz. Det var en mäktig tung ruggig upplevelse som lämnade spår i oss för evigt. I dag är det 65 år sedan dödslägret befriades av Röda Armén. Jag sa till Bo-Göran i morse: -Vi efterlyser historien om Auschwitz-väskorna på bloggen. -Gör det. Spännande, svarade han. Vet du något eller kan ge mig tips att gå vidare, hör av dig till mig. Antingen skickar du ett mail: callerockback@rocketmail.com eller skriv ett brev till Calle Rockbäck, Höjeågatan 217, 234 33 Lomma. Alla tänkbara och otänkbara uppslag är välkomna. Hjälp till och knäck gåtan om Auschwitz-väskorna!
Här kan du läsa mer om Auschwitz befrielse: Svenska Dagbladet HÄR!
ÖVRIGT Håll er inne. Låt bilen stå. För övrigt råder full storm i Nord-Norge, så det kunde varit värre. Mitt i all bedrövelse, avrundar vi med ett skratt: Lomma säger nej till två nya hundrastplatser. En av Sveriges rikaste kommuner har inte råd att låta vovvarna skita under ordnade förhållanden. Tablå. Läs Sydsvenskan HÄR!
"Det knarrar under klackarna. Det är en vinternatt", sjöng Evert Taube. När nu Lomma är på väg att bli en frysbox, knarrar det både dag och natt under lommabornas klackar. Det är högst ovanligt på dessa sydliga breddgrader. När jag tog en inspektion av isläget i dag, kunde jag också konstatera att istäcket är på väg att lägga sig som en vit mantel över Öresund. Det är också väldigt ovanligt, senast det begav sig var vintern 1987. När man tittar ner från dom isiga badbryggorna, har man svårt att förstå, att här låg vi och guppade i somras. En gång hade vi nästan 23 grader varmt i vattnet klockan sju på morgonen. Vi Alfahannar gnäggade förtjust medan damerna kvittrade som trivsamma trollsländor. Min badbrygga har man t o m plockat upp-se här nedanför-endast två pinnar sticker upp ur ishavet och stirrar med saknad efter mig. Jag vilar min blick på den underbara badbilden av Elin och Sebastian från i somras. De var nybakade studenter med hela livet framför sig. I dag utbildar sig Elin till sjuksköterska i Borås. Sebastian fick jobb direkt som snickare hemma i Skene, Västergötland. Duktiga ungdomar som t o m byggt sig en liten trivsam stuga, rena rama Rasken och Ida-idyllen. Och så är det snöstorm på väg in över Lomma. Och mer kyla. Suck!
ALARM! Alla lommabor. Den norska vädertjänsten YR skriver på sin hemsida om Lomma, att det mellan kl. 16.00-18.00 i dag, blir absolut stiltje i byn, alltså 0 vind. Det är något mycket ovanligt. Jag tänker passa på att gå ut och lyssna på-INGENTING. HIPP! Länken till YR HÄR!
Om Gary Cooper varit med på kvällens Guldbaggegala, skulle jag tittat. Nej, då tycker jag det är roligare att matcha Lomma-Bjärred Riksteaterförening. I dag på eftermiddagen smög sig scenmästaren, Uno Gustafsson, fram till min brevlåda och kapade den med vårens begivenheter i kommunen, bara en sådan sak. Klicka på programmets bilder. Då blir de större och helt läsbara. Se där, så blev BLOGGEN också ett syntest.
Jag har aldrig varit någon spelare. Varken familje-eller hasardspel har lockat min enkla själ. Karriären är således nästan på obefintlig: från Lusen med Hans-Inge till kortspelet Maja och Fia med Knuff med mormor. På roulette satte jag senast några riksdaler på rött och fick dubbelt tillbaka. Då förstår ni hur länge sedan det är, sedan jag spelade bort rubb och stubb i livet. Då gick larmet. Barnbarnen tjoade: -Farfar, du måste testa Wii! Senast jag testade TV-spel var i mitten av 1980-talet då sönerna stormade in med Nintendo. Jag tände aldrig på det. Jo, en gång, och det var när vi lyckades skjuta ner fåglar mitt i filmen ”Sound of Music”. Då blev det minsann liv på kärringarna i stugan. (texten fortsätter efter bilden) Wii! Bara namnet framkallar rysningar. Det här är alltså dagens stora slagnummer. Inte bara bland unga människor utan man lär t o m spela Wii på hemmet. Då ska vi se om det håller vad det lovar. Betyg: Ja, det var väldigt kul. Jag spelade allt möjligt. Tennis tex, man står upp och slår både en backhand och forehand och smashar. Du drar till med en tom hand, bortsett från en liten mickapär. Figuren i TV-rutan lyder dig omedelbart. Märkligt. Höst egendomligt för en hönshjärna. Och du: UTAN SLADDAR, Nej, ingenting. Bara en dosa i händerna! Det är högst egendomligt, men, som sagt var, väldigt roligt. Jag förstår ögonblickligen att jag testar morgondagens stora spel hemma hos alla familjer. Den dagen grafiken blir mer naturlig och inte gubbarna i rutan ser ut att lida av en väldigt besvärlig sjukdom, ja, då har du en megasuccé. Det lär vara på gång. Fast, jag vet inte, både Lusen med Hans-Inge, Fia med Knuff och Maja med mormor var mera jordnära. Jag fattade så att säga grejen fem över tolv. Det har kanske med åldern att göra. Fast kul var det. Wii...på er alla.
Här står Ina Troedsson mitt i sin dröm. Hon har t o m flyttat sina bopålar från Höör till Lomma. Allt för att få driva en egen krog. På måndag kan ett klubbslag slå allt i spillror. Tekniska nämnden i Lomma kommer då att ta ställning till om Idas slit, Blå Caféet, ska säljas. Caféet är egentligen en vägkrog intill Västkustvägen, alldeles före infarten till Lomma. Inte nog med detta tragiska besked. Även den klassiska torkladan från mitten av 1800-talet i hamnen riskerar gå samma väg, för övrigt den enda inrättningen i hamnen med en offentlig toalett. -Kommunen behöver pengar för att renovera eftersatta skolunderhåll. Det regnar till och med in på sina håll, säger skolfolk till mig som vill vara anonyma. Efter nästan 30 år i restaurangbranschen går Inas krog en oviss framtid till mötes. För tre år sedan tog hon över klassikern Blå Caféet, vacker beläget vid kanten av Öresund. Då var krogen, mer eller mindre, ett ruckel. Kommunen äger fastigheten men hon fick själv skjuta till ett okänt belopp för att få någorlunda ordning på stället.. -I dag saknas här mycket. Det finns inget varmvatten på toaletten, igen handikapptoalett. Jag driver egentligen ett skal. Underhållet är kraftigt eftersatt, säger hon till mig och vi suckar i kapp. Caféet är också känt för sina populära onsdagsdanser under sommarmånaderna. Då svingar Gubbarna och Gummorna sina lurviga så det går vågor ute på sundet. På måndag kan Ina och hennes krog gå en oviss framtid till mötes. -Det vore för sorgligt, för här är jättemysigt, säger hon och så suckar vi igen. Jag åker ner till hamnen och stirrar på torkladan. Den ser inte för roligt ut. Fast den är kulturminnesmärkt, vad det nu har för betydelse i framtiden. Jag passar emellertid på att tömma blåsan på den exklusiva toaletten. Den kan snart vara ett minne blott, så det gäller att passa på.
Sydsvenskan skriver den 24 januari om affären HÄR!
Det var en gång en liten gosse som inte kunde knyta sina skor själv. En dag tröttnade han på att det alltid var de vuxna som fick knyta hans skor. Han tog sin kälke (bob) och gav sig ut i väglöst land. Där bodde Marsanders-Anna som påminde om en häxa, tandlös som hon alltid tuggade på kräm. Förklädet nådde nästan ända ner till kökets trasmatta som den lilla gossens mormor vävt av gammal lump. Marsanders-Anna var alls ingen häxa med trolska brygder, utan märkt av ett hårt slit i livet. Det var fattigdomens adelsmärke. Den lilla gossen bestämde sig för att gå hem till gumman som alltid var så snäll mot storskogens alla spännande väsen. Kanske hon kunde lära honom knyta sina skor själv? För Marsanders-Anna var nämligen världens snällaste häxa. (texten fortsätter efter bilden) Den lilla pojken kånkade med sin kälke. Det var kallt och mycket snö. Tack och lov hade Conny som var gummans vuxna son, skottat upp stigen fram till den lilla röda stugan utan moderna bekvämligheter. Marsanders-Anna blev med Conny när hon som ung flicka arbetade som piga. Storbonden våldförde sig på henne. Det var alls inget ovanligt på den tiden. Om detta visste den lilla pojken ingenting. Det var nog lika så bra det. (texten fortsätter efter bilden) Marsanders-Anna blev glad när pojken kom in i stugan. Han fick en god kola som man kunde suga länge på. Det kunde behövas, för med liv och lust som en kvällskurs på ABF, började gumman lära ut konsten att knyta sina egna skor. Under tiden underhöll den lilla pojken henne med småputtriga berättelser. Marsanders-Anna skrattade så hon kiknade. -En dag ska jag berätta historier för skogens alla djur, fortsatte han hurtigt och Marsanders-Anna slog sig på knäna och tjöt av skratt. (texten fortsätter efter bilden) När han kom hem till mormors stuga var han en stolt liten pojke. Äntligen kunde han knyta sina skor själv. Han kände sig nästan som vuxen. Den lilla pojken lovade, att en dag skulle han berätta historien om världens snällaste häxa som lärde honom knyta sina skor själv. Det har han gjort nu. PS. Barnbarnet sågade sagan. Inget kul. Roligare med Monster jam på TV4 Sport. Suck.Det har sina prövningar att vara farfar.DS.
Jag fick ett mail i morse från Netdoktorn, ni vet nätets egen lilla husläkare. Larmet gick: upp emot en miljon svenskar kommer att åka på vinterkräksjukan! -Den är absolut här nu. Vi märkte när folk började komma tillbaka till jobbet att det hade hänt en del under julhelgen, säger Kjell-Olof Hedlund, chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet till Netdoktorn. Jo tack, säger jag. Visst hände det en del under julhelgen, en hel del, faktiskt. I vanlig ordning gick familjen Rockbäck i bräschen. Det är då fan att man måste testa alla möjliga omöjlig karuseller. Den minnesgode läsaren av bloggen minns säkert hur jag skrev, kved och spydde ut mina vinterkräksjuka inlägg här på bloggen. Normal magsjuka tar 24-36 timmar. Den här varianten red mig i närmare 90 timmar. Värst var det de första tre dagarna. Inget hjälpte, absolut ingenting. Jag testade i desperation alla under-dunder-kurer. Meningslöst. Inte ens raketen Lexinor som krossade självaste Montezumas hämnd som jag givetvis åkte på i Mexico. Penicillinmedlet, Lexinor, är det riktigt tunga batteriet. Det biter mot de allra värsta magåkommor man kan åka på i omåttligt spännande länder. När det gäller vinterkräksjukan gav till och med denna dunderkur upp. Besegrad. Slagen i spillror. Medicinen som landets infektionskliniker utrustar alla med som ska åka roddbåt på Ganges. Suck. Nu till det värsta av allt. Tro inte att du är på säker mark, bara för att du haft denna vidriga variant av att köra speedcar på muggen. Nej, man kan få om den igen. Och igen, i all evighet, tycks det som. Då återstår bara en sak: sanering av krigszonen. Det ska visst hjälpa. Vi får väl se.
Alliansens manliga deltagare i partiledardebatten i SVT, gick ut hårt med moderna lilafärgade slipsar. Det ser snyggt och propert ut. Det är helt klart TV-mässigt som jag tror noterades i stugorna. Dessutom hade man matchande kostymer. Hägglund och Björklund toppade med gräddvita skjortor medan Reinfeldts skjorta var något, men bara något, blåtonad.
Så här tomt var det i halsen på oppositionen. Eriksson hade t o m knäppt översta knappen. Det är nog det värsta jag kan se. Ohly hade skjortan uppknäppt i halsen. Med den skjortan såg han mer ut som han kom direkt från ladugården.
Kvinnorna var däremot fräscha. Mona Sahlin helt rätt i svart. Hon vet att det gör sig i TV. Kunde inte hon knyta en trasa kring Ohlys och Erikssons halsar?
