Det är möjligt att ni tycker att jag överdriver, hårdvinklar och tar i så jag kräks. I så fall är ni helt fel ute. För denna fantasiska story är på riktigt och inte det minsta överdriven.
Förra veckan skrev jag om Knut Ekdahl som hängde ner från en alptopp i sin ena stortå. Det räddade hans liv.
I dag har turen kommit till en fantastisk kvinna, Anna-Greta Ekberg, 74 år. Vi tar det i kronologisk ordning:
År 2000 drabbades hon av bröstcancer. Man tog bort en bit av ena bröstet, stor som en tårtbit. Cancern fanns kvar. Det blev behandlingar.
År 2004 rök båda brösten, lymfkörtlarna m m. Anna-Greta stirrade döden i vitögat.
Allt gick inte att ta bort. Cancern fanns och finns kvar i båda lungorna.
En normal människa hade sakta flagnat bort och förgåtts i självömkan. Det är den normala reaktionen, helt mänskligt.
I stället tittar Anna-Greta på mig och säger:
-Du om någon, Calle, vet väl att man aldrig får ge upp. Nej, det duger inte.
Anna-Greta startade i stället ett tufft krig mot döden. Hennes vapenarsenal är en stenhård vilja och glatt humör. Och den hårdast tänkbara rustningen:
Sedan flera år tillbaka badar hon i havet. Varje dag ser jag henne knalla iväg med ett badlakan. Även när snålblåsten piskar människor, fä och hus och det regnar småspik!
Dåligt väder existerar inte för denna badnymf.
Årets badsäsong för Anna-Greta, började redan före påsk när det knappt var 10 grader i vattnet.
-Det händer att jag badar till mitten av november, fortsätter hon.
-Burrr, säger vi andra badkrukor.
Nästa vapeninsats mot döden heter promenader. Varje dag, sju dagar i veckan, går hon med sina stavar 5 kilometer.
Jag har känt Anna-Greta i snart 20 år. Hon är ständigt positiv med en glupande aptit på livet.
Anna-Greta Ekberg är på väg att besegra döden på teknisk knockout.
Både Anna-Greta och jag vet mycket väl, att det gäller bita samman så plomberna ryker.
FOTNOT: Text och bilder är godkänd för publicering av Anna-Greta Ekberg
NEWS MALMÖ!
RYKANDE FÄRSK BILD! BRAND I MALMÖ.
Bäddmadrasser brinner i hamnen. Allmänheten uppmanas hålla dörrar och fönster stängda.
FOTO: Leif Christoffersson
Orsaken till Jacob Zuma vinner valet i dag stavas till Oppenheimer. Det är världens mäktigaste diamant-guld- och mineralhandlare med stora fyndigheter i landet.
Harry Oppenheimer var när han dog år 2000, en av världens rikaste män med basen i Johannesburg, Sydafrika. Imperiet har tagits över av sonen Nicky.
Deras företag De Beers skapade också världens bästa slogans ”Diamonds Are Forever”.På omvägar fick man t o m Ian Fleming att skriva en James Bond-bok med samma namn.
Den första Nelson Mandela träffade efter sin frigivning från Robben Island 1990, var just Harry Oppenheimer. Familjen var nämligen inga förespråkare för apartheid. Det gagnade inte deras arbetare i diamantgruvorna.
Enligt obekräftade källor ska också familjen en gång i tiden ha skapat ANC. Detta får man tolka som man vill. Själv har jag svårt för att se det annat än ett illvilligt rykte.
Klart är, emellertid, att Mandela under hela 1990-talet hade ett nära samarbete med familjen.
När så Nelson Mandela för några dagen sedan dök upp, gammal och skraltig, på ANC:s sista valmöte i Johannesburg, fanns kopplingen där.
Familjen Oppenheimers förlängda arm åkte in på arenan i en golfbil inför tiotusentals ANC-anhängare. Vid sin sida hade Mandela den omdiskuterade presidentkandidaten Jacob Zuma. Tydligare än så kunde ett handtag inte visas upp.
Familjen Oppenheimer vet hur en diamant ska slipas: ”Diamonds Are Forever”, som också Shirley Bassey sjöng, ledmotivet i James Bond-filmen som släpptes 1971. Det var förresten Sean Connerys comeback som James Bond.
Jacob Zuma måste bara slipas till för att i framtiden även han bli familjen Oppenheimers handgågne man.
Det handlar om money.
FOTNOT: Filmen hette ”Diamantfeber” i Sverige.
MISSA INTE ÖVERKURSEN:
Jacob Zuma kommer från Zululand i Sydafrika med trolldom och andra märkligheter, tex att det räcker med att duscha för slippa AIDS. Det är också hans egen metod.Därför bjuder BLOGGEN på Charlie Caper. Häng på! Klicka HÄR!
Varför är den ena dammen i Lomma Centrum torrlagd? Efter den stora dammrensningen har vattnet endast släppts på i den övre dammen. Ska den läggas igen?
Här får du direktsvar från Lennart Persson, parkchef i Lomma kommun:
-Nej, det ska inte läggas igen. Vattnet måste syresättas bättre. Den tidigare anordningen var rostig. Nu är det åtgärdat och vattnet kommer förmodligen att släppas på i morgon, i alla fall till helgen.
Vi tackar Lennart för beskedet.
För snart 18 år sedan presenterade professor Sven-Olof Isacsson en skakande rapport om problemområdet Rosengård i Malmö.
Slutklämmen löd: 2750 unga människor riskerade gå en våldsam död till mötes.
Då sa Sven-Olof Isacsson till mig-se också artikel här ovanför:
-Något måste göras. Politikerna får inte längre blunda för problemen.
I dag, snart 18 år senare, säger han till mig:
-Det hände inte mycket, egentligen ingenting.
Och då ska ni veta att Sven-Olof Isacsson verkligen slet med frågan under ett års tid. Uppgiften var att väcka stadens politiker.
-Ja, verkligen. Jag anordnade ett stort antal seminarium. Politikerna fick t o m uppgifter, helt enkelt problem att lösa och lägga fram färdiga förslag.
Förstå att Sven-Olof Isacsson är besviken i dag. Under de 18 år som gått har det sedan följts upp med ytterligare rapporter om ”problemet” Rosengård.
-Det har varit en direkt beställning av politikerna, helt enkelt för att skapa underlag till framtida åtgärder, fortsätter han. (texten fortsätter efter bilden)
Utan att ta i kan man konstatera att stadens styrande har slängt alla rapporter i soptunnan. Inget har nämligen hänt.
I Rosengård pågår ett ständigt kaos. Det är nya bränder varje natt. Brandmän och poliser utsätts för stenkastande ungdomar.
Politikerna i Malmö sover stenhårt, år ut och år in. De måste börja ta i problemet med hårdhandskarna.
Sven-Olof Isacsson suckar och säger:
-Självklart är man besviken. Jag hoppades då att man
skulle kunna lösa problemen. Situationen i dag är mycket olyckligt.
Det kommunala bostadsbolaget, MKB, kom för några dagar sedan med sin lösning.
-Vi bygger en skyskrapa på 26 våningar på Rosengård. Då får de boende där något att se upp till, lyder deras problemlösning.
I bland vet man inte om man ska skratta eller gråta. (texten fortsätter efter bilden)

Om jag var en professionell pressfotograf, skulle bilden på mannen som plötsligt sticker ut huvudet genom byggplasten bli en het kandidat till Årets Bild.
Nu är jag inte det. Däremot är jag journalist och fångar BILDEN med min lilla digitalkamera. Jag är dessutom en helt vanlig Bloggare och sådana märkliga djur räknas inte i de fina salongerna.
Bilden tog jag i helgen. Jag hade precis promenerat över den nya bron i Lomma.
På vänster sida ligger Varvstorget som monterats samman med 70 000 kinesiska stenar. Mitt emot håller Skanskan på att bygga Alléhusen med affärer på bottenplanet och lägenheter för miljontals kronor. Allt ska vara klart för inflyttning till hösten.
Plötsligt spricker byggplasten upp och mannen sticker ut sitt huvud. Han ser glad ut.
Han kanske är glad över att få jobba även när det är helg. Det blir fina pengar.
Jag tar bilden.
Vem är då mannen på bilden?
Han heter Engel och är tysk byggnadsarbetare från Brandenburg an der Havel, 70 km väster från Berlin. Det är en stad med 74 000 invånare, något fler än de kinesiska stenarna.
Det råder byggkris i både Sverige och Tyskland. Den globala finanskrisen tär.
Varför det inte är en svensk byggnadsarbetare som sticker ut huvudet, vet jag inte.
Engel är i alla fal glad över att ha ett jobb. Det kan han tacka EU för med sina öppna gränser.
Jag vinkar till Engel som nu skrattar och sticker tillbaka huvudet genom byggplasten. Det blev ett kort men annorlunda möte.
Det blev också ett bildskott av högsta kaliber. I bland är det tur att det finns en engel...
EXTRA: Jag har skickat in bilden till Expressen/Kvällsposten som s k läsarbild. Någon framgång räknar jag inte med. Jag vet att man har stora papperskorgar på den tidningen. Jag har nämligen själv jobbat på KVP och vill få bekräftat mina teorier.

Det ni nu ska få läsa, skulle jag egentligen ha skrivit om här på BLOGGEN i går. Nu kom bla ett mudderverk emellan. Då kör vi.
HÄNG MED, som Aschberg brukar säger.
Jag har lidit av pollenallergi sedan jag såg dagens ljus, alltså sedan medeltiden. Därför är jag expert på frågan.
Från 1940-talet till mitten av 1970-talet hände det nästan ingenting. Medicinskåpen mot pollenallergi var tomma.
När jag var barn stod läkarvetenskapen frågande som fiollådor. Med slocknad blick fick man diagnosen.
-Ett klent barn.
Att det klena barnet rev och slet i såriga ögon som kliade värre än döden, brydde sig ingen om.
Att det klena barnet nös som en kulspruta och höll på att kvävas av andtäppa, brydde sig ingen om.
Det var samma visa varje vår när det började grönska. Mellan varven hamnade det klena barnet på barnsjukhuset för astma. Man fick då skölja munnen med något, kanske var det vatten. Frisk blev man inte.
Varje vår blev till ett oerhört lidande som plussades på med diverse tunga följdsjukdomar.
På 1960-talet kom första genombrottet. Ögondroppar. Problemet var bara att de sved så förbannat. Efter en stund blev ögonen nästan förlamade, men hjälpte gjorde det inte.
I slutet av 60-talet kom även en recept belagd medicin. En tablett som skulle tas morgon och kväll. Ja, den slog garanterat ut en stackars sate totalt. Man blev genast 150 år gammal, men hjälpte gjorde det inte.
Även när vi gick in på 1970-talet var oförståendet från omvärlden ofta total.
Det hade emellertid kommit en lösning: kortisonsprutor.
Detta erbjöds man när man var nästan på död. MEN! Det hjälpte!
Under 1980-talet började det äntligen hända saker och ting. Bra mediciner mot pollenallergi poppade plötsligt upp, för att brisera under 1990-talet.
Plötsligt fanns det receptfria mediciner. Läkarvetenskapen kunde också erbjuda effektiva insatser för oss med överkurs.
Plötsligt såg jag skyltar där det stod Allergimottagning på. Jag minns tydligt glädjen jag kände över upptäckten. Ja, jag blir fortfarande glad när jag möts av skylten.
I dag är man också mycket skickligare på att ringa in problemen. Därför är det inte alls konstigt att allergin sägs öka bland befolkningen, även om kurvan nu börjar pla
na ut.
Förr i tiden fick man som klent barn åka till Vanföreanstalten (jo, det hette så) i Helsingborg. Ingen blev garanterat bättre av det.
Trots min svåra pollenallergi som varje vår kommer som ett brev på posten, är det ett himmelrike att leva i dag. Det var alltså inte alls bättre förr.
OBS! Tid för lycka! Susan Boyle sjunger för oss alla. Glöm inte klicka på länken efter bilden som följer.
Här har du länken du ska klicka på:http://www.youtube.com/watch?v=RxPZh4AnWyk
Jag tackar vännerna Rolf och Lollo för tipset.