Döstädning 3: Carmencita dansar in i mitt liv

I den gyllene lådan som döstädas har jag skrivit om Stöde-kepsen, en koskälla samt Runes sillfiske. 
Plötsligt poppar Carmencita från Madrid upp. 
”Under en filt i Madrid”, nynnar jag tyst för mig själv. Bilderna på en ung kvinna ler mot mig. 
I ett vykort skickat till mitt hem i Malmö, förklarar Carmencita sin kärlek till den unga svensken som är jag. 
I början av 1960-talet åkte jag till Spanien. 
Väldigt exklusivt för de flesta svenskar. För inte tala om en 16-åring som endast upplevt Köpenhamn. 
Spanien för snart 60 år sedan, var något helt annat än Spanien 2018. Fattigdomen stor. 
Befolkningen levde under sträng regim, diktator Franco. Den lilla frihet som fanns styrdes stenhårt av katolska kyrkan. 
Unga flickor fick inte hur som helst träffa unga pojkar. 
Fy skam.
Trots det lärde jag känna Carmencita.
En spanjorska.
Förtjust var jag. 
Förtjust var Carmencita. 
Förtjust var inte hennes far, bankiren i Madrid. 
Mammans ögon vädjande. 
Förtjust var inte heller hennes mormor, farmor, mostrar, fastrar samt mor-och farbrödrar osv. I all oändlighet som jag upplevde det. 
Stora delar av gänget blev Carmencitas förkläde: när vi möttes i de trånga gränderna, satt på ett kaffe eller var på Whisky-a-go-go (diskotek, på gränsen till svår synd). 
Tre meters lucka gällde för vårt entourage. 
I alla lägen. 
När vi en kvällning vandrade till en vacker utsiktsplats, och jag försökte lägga armen om den sköna, harklade sig pappan ljudligt. 
Mor-och farbröderna mumlade hörbart farligt.
Jag fattade galoppen och drog undan armen som om jag fått en brännskada. Sedan blev det inte mer. 
Jo, vykortet i min gyllene låda som jag aldrig svarade på. 
Skamligt nog. 
Jag var också i Marocko och navelskådade magdans-se bild här nedanför. Det är jag som sitter där som ett annat fån.
Fast det är en helt annan historia.