söndag 11 mars 2018

Världsreporter Ulf Nilson är död-min första idol som journalist

Första gången jag kom i kontakt med reportern, Ulf Nilsson, var 1956. Jag var 10 år fyllda. Läste i bildtidningen Se om Ungernrevolten. Pressfotografen, Anders Engmans dramatiska bilder och 23-årige Ulf Nilsons text sög in mig i blodbadet. Sovjetunionen malde sönder Ungern. 
Jag var fast. 
I Ulf Nilson. 
När jag blev stor ville jag bli journalist som Ulf Nilson. 
Han blev något av en idol. 
Ulf Nilson var otroligt snabb. 
När han var på Aftonbladet fyllde han tidningen med sina texter. När han sedan gick över till Expressen ökade faktiskt takten i produktiviteten. 
Då som världsreporter. 
Mest minns jag hans boxningsbevakning av Muhammad Ali:s framfart. Matcherna avgjordes sällan tidigt på morgonen, Amerikansk tid. Stor sak i de svenska hemmen på den tiden. Pressläggning. 
Tiden så knapp, att den nästan inte existerade.
Bråttom, bråttom.
Ulf Nilson extemporerade in artikel på artikel på artikel på artikel i ett rasande tempo, så Expressens sätteri höll på brinna upp. 
Morgonchefen i Stockholm galen av upphetsning. 
Några timmar senare läste jag och förundrades över denna formidabla snabbhet i textleverans. Enormt spännande textmassa. 
Direkt från ringside. 
Min egen journalistkarriär låg ännu så länge några år fram i tiden. Jag ville fortfarande bli som Ulf Nilson. 
Det sa jag aldrig till någon. Fattas bara. Skryta på det viset. 
En dag blev jag också journalist. 
En annan dag blev jag också snabb på leverera texter. 
Inte som Ulf Nilson. Jag saknade stinget som han hade i överflöd. 
Nu finns Ulf Nilsson inte längre. Dog 84 år gammal. Även han kunde alltså dö. Det trodde jag aldrig. 
Andra sidan är det någon som kan fixa ett reportage från himlen, så är det Ulf Nilson. Jag väntar med spänning. 
FOTNOT: Extemporera. Lämna text utan skrivit ner den. Sportjournalister tränade på konsten.
Skicka en kommentar