lördag 31 mars 2018

En påskresa ingen räknat med

Jag har inget minne av att jag varit påskgubbe som barn. Hur mycket jag än letar bland mina svart vita fotografier från slutet av 1940-talet, eller en bit in på 1950-talet. Nej, ingen påskgubbe står att finna. 
Däremot minns jag påskkärringen. 
Vi hade en som hängde och dinglade från den tjeckiska kristallkronan i det s k finrummet. Det tyckte jag var lustigt. 
Jag kan inte ens svara på när de första påskgubbarna dök upp: målade med mammas läppstift i ansiktet, fars raklödder och mormors svarta hatt som bar sorgflor vid begravningar. Dök upp gjorde de likt förbannat. 
När mina egna barn var små, för 35-40 år sedan. Då var påskgubben plötsligt etablerad i jämställdhetens tjänst. 
Påskgubben var inte till för skrämma folk och fä. De ringde/knackade knappt hörbart, på grannars dörrar. 
När grannen öppnade dörren, stod de en hel liten flock målade påskgubbar och påskkärringar. Förlägna.
Stumma. 
Sa inte ett ljud. Väntande på en godisbit var. 
Bus eller godis kom först med halloween i mitten av 1990-talet. 
Inte nog med det.
De fortsätter än i denna dag och stå där stumma. Stirrande, lätt skamsna på oss godmodiga grannar. 
Fast denna påsken har jag mött en utveckling av den stillsamma påskgubben. 
Plötsligt dök påskgubben upp som från en helt annan värld. 
Utklädd till en Ninja!? 
En japansk krigare. 
Vem hade räknat med den utvecklingen? 
Ingen. 
Jag vet också bränslet, den här krigiska påskgubben går på: köttbullar, prinskorv och, märkligt nog, stekt bacon. 
Inga sega gubbar, här inte. 
Glad Påsk, för övrigt.
Med eller utan en Ninja. 
Skicka en kommentar