Memoarbit som Hitchcockrysare: Mord i telefonluren

Såg med förtjusning Leif GW Perssons porträtt av ”Revolver-Harry” Söderman i går (onsdag) i SVT. 
Under sin livstid världens främste detektiv, hyllad krigshjälte, engelsk agent, äventyrare, föregångsman i världen inom det kriminaltekniska och mycket, mycket mer därtill som inte får plats här. 
”Han var större än livet självt”, som Leif GW sa med beundran i rösten. 
Det klack till i huvudet: ett dramatiskt minne som hämtat från en film av skräckmästaren, Alfred Hitchcock, spelades upp. 
Filmruta för filmruta. 
I en annan tid ingick det i en journalist arbetsuppgift att ringa dagens polisrunda. Ett rutinarbete.
Just den här dagen som faktiskt de flesta dagar, förväntade jag mig inte få några större brott serverade. Det var för det mesta cykelstölder och småkrafs som snatteri av en lökkorv eller så. Alldagliga ting av små brott, med andra ord. 
Inget som varken ”Revolver-Harry” eller Leif GW skulle lägga ner den minsta tankemöda på. Just den här dagen skulle inte bli som alla andra dagar. Det hettade nämligen till ordentligt i telefonluren: mord! 
På den tiden hamnade man först i en telefonväxel. 
”Polisen”, svarade den vänliga damen. 
Min taktik var alltid att prata runt och strunt. 
Skoja lite med damerna i diverse telefonväxlar. 
I detta fallet polisens. 
De satt nämligen på hela dagens polisiära ingripande, i form av rapporter och annat spännande. 
I de bästa fall kunde man locka ut både det ena och det andra av en fnittrande telefonnissa. Det var alltid utmärkta kunskaper ha med sig i bagaget, när man kopplades fram till vakthavande polisbefäl som oftast var sakligt knastertorr i kontakten med andra statsmakten. 
Nu var just den här dagen som sagt var, inte som alla andra dagar. 
Efter växeltelefonisten svarat, ”Polisen”, bröt helvetet ut. 
”Hjääälp! Jag dööör”. 
En kvinnas förtvivlade skrik trängde genom telefonluren rakt in i mitt öra. 
”Vem dööör”, skrek jag tillbaka. 
”Hon dööör, svarar telefonisten skräckslagen. 
”Rakt framför mig. Blod. Åh, Gud”. 
Jag slängde på luren. 
Snart satt jag med pressfotografen i bilen. Gasen i botten till den döende eller döda kvinnan i stadens polishus några mil bort. 
Tvärnit framför polisstationen. 
Ut ur bilen. 
Tydliga blodspår in i polishuset. 
Vi valde snabbt följa blodspåren åt andra hållet. Från det hållet som kvinnan kommit springande från med forsande blod. 
Till slut hamnade vi på en bakgård och i ett köket till en restaurang. På golvet blod och en stor blodig kniv. På plats två poliser som såg vilsna ut. 
Det var en torsdag. 
Restaurangen serverade ärtsoppa med pannkakor, nu med blodstänk. Dramatiken byggdes hela tiden upp.
Till slut blev det en stort uppslagen artikel i tidningen. 
Vi var dessutom ensamma om mordet.  Stort i sig.
Ett svartsjukedrama med dödlig utgång. 
Jag glömmer det aldrig någonsin. Tänker ofta på kvinnan som kom inrusande på polisstationen dödligt knivskuren. 
Hemskt. 
Meningslöst.
Jag fick ett mord i telefonluren som jag gärna sluppit. Ett drama som även fått ”Revolver-Harry” och förmodligen även Leif GW Persson att spärra upp ögonen. Om inte annat, så i alla fall den blodbestänkta pannkakshögen. 
Rena rama Hitchcock-rysaren. 
Fast i verkligheten.