torsdag 10 augusti 2017

Jag öppnade mitt hjärta för en flykting i Lomma

Vi minns knappt längre Reinfeldts sommartal om öppna våra hjärtan. 
Vi minns knappt längre de dramatiska bilderna som sköljde över oss senhösten 2015. Flyktingar som flydde krigets Syrien i eländiga överlastade gummibåtar. 
I bästa fall nådde de levande fram till den grekiska övärlden. Många gick under med gummibåtar och allt i Medelhavets höstkalla vatten. 
Sedan började den enorma marschen mot friheten i Europa. De flesta i ett eländigt tillstånd. Hur bar de sig åt för överleva? 
I dag har vi förträngt bilderna. 
Vill inte minnas. 
Bort. 
Jag hade inte lyft ett finger för hjälpa till. Kan endast skylla på min tuffa kamp om min egen hälsa. 
Därför blev mitt möte med den vackra muslimska flickan ute vid dammarna i mitt bostadsområde i Lomma omtumlande. 
Plötsligt bara stod hon där framför mig. 
En ung vacker kvinna klädd enligt muslimsk sed. 
Jag stannade min el-scooter. Kryckkäpparna baktill skakade till. 
Jag såg rädslan i hennes ögon. 
Då bestämde jag mig för göra som Reinfeldt sa i sitt märkliga tal. 
Öppna mitt hjärta. 
Jag log och presenterade mig. 
Hon tog försiktigt min hand i sin som kändes fuktig av rädsla. Jag försökte med några engelska glosor. Hon svarade på klanderfri svenska. 
Förvånad.
Ja.
Slappnade av. 
Förstod att jag inte var någon shariapolis som skulle piska henne för hon tog min hand. Hennes berättelse kom först i små korta meningar. 
Hon flydde från Damaskus. Lyckades komma med en gummibåt från Turkiet. Det var en förfärlig färd. Gummibåten läckte. Folk led, döende och dog. 
Tog sig själv överlevande i land i Grekland. 
Sedan den långa marschen: dag ut och dag in, veckor, månader och så hamnade hon i Sverige, av alla ställen. 
Svenska lärde hon sig på fyra månader. 
Begåvad.
Ja, mycket. 
Hon pekade mot byn till. Där någonstans bodde hon i dag. Njöt av stillheten. Lugnet i Lomma. Jag gav henne mitt visitkort. 
”Journalist”, noterade hon förvånat. 
Nu log hon med hela ansiktet. 
”Ring mig om du behöver hjälp. Kanske prata bort en stund”, svarade jag. 
Tog adjö. 
Nu var hennes hand torr och fast i sitt anslag. En sten föll från hennes tunga börda. All fruktan som bortblåst.
Jag hade öppnat mitt hjärta. 
Hon kände av det. 
Det kändes stort.
Skicka en kommentar