torsdag 20 juli 2017

Skräpnytt från Lomma: Konsten klippa en paradisbuske

De senaste åren har all ork och kraft sinat från min vackra kropp. 
För inte alls länge sedan var det lustfyllt klippa häckar och buskar. 
Det fanns en poäng med den klippkonsten. Resultatet syntes genast. Täppan såg vårdad ut. 
Och så berömmet från förbipasserande medborgare och grannfrun Boel: 
”Oj, så fint. Nu kan man rakt av se hur du ser ut. Bättre än jag trodde.” 
Jag sträckte alltid lite extra på mig. 
Svamlade om erfarenhet av de djupa skogarna i norra Uppland. Vad nu dessa trollskogar hade med saken att göra. 
I år. 
Och förra året. 
Samt några år till har jag fått vika ner mig. 
Slutklippt. 
Alldeles för mycket kortslutning i Rockbäck. 
In rider i stället Storsonen med en stridshäst från medeltiden. Med elegans värd en riddare svingas häcksaxen. 
Jag kunde stillsamt dra mig under parasollen och läsa om Karl XII drabanter. 
Paradisbusken som tidigare var full av blomster, till stor glädje för humlor och bin. Jodå, jag skrev även om denna stund av lycka på bloggen. 
Paradisbusken vårdas nämligen ömt. 
Tills Storsonen kom farande på en frustande stridshäst. 
”Klippas och fönas”, skrek han blodröd av upphetsning. 
”Japp,” vrålade jag tillbaka.
 Switch och swoops, så var det i gång. 
Storsonen gick loss på Paradiset som den värste Djingis Kahn. 
Ni som hängt med hit i texten är värd all beundran. För ni har precis läst om något som egentligen är just ingenting. 
Jo, konsten klippa och föna en Paradisbuske. 
Det blev i alla fall någonting om ingenting.
Skicka en kommentar