måndag 26 juni 2017

Orostider

Det slår aldrig fel. Efter midsommarens fröjder med sill, nypotatis, jordgubbar och regn, smyger det på en förtappad själ: orostider. 
Det är då den yngre generationen drabbas av hybris: semestern. 
Nära och kära, släkt och vänner som ännu har ork och kraft flyger och far, bilar kors och tvärs genom Europa, hyr stuga i Kebnekaisemassivet för slåss med myggen och köpa renhorn av en lapp. 
Det är då som den stora oron infinner sig. 
Gammelfar och gammelmor sitter hemma i stugan och våndas. En monumental oro: måtte allt gå bra. 
Ni känner säkert igen det. 
Oron rider en natt och dag. Även om den märkvärdiga mobiltelefonen underlättat kontakten med bilder, text samt mellan varven en levande röst. 
Vi följer med de vilda färderna på en gammal skolkarta. 
Minns när vi själva for land och rike runt med barnen. 
Minns när bilen kraschade i Narbonne Plage i södra Frankrike. 
Hustrun kedjerökte av nervositet. 
Minns när bilen lade av i juli månad bland snödrivorna på Sognefjellet i Norge. 
Hustrun bet i växelspaken av nervositet. 
Åkte fast för fortkörning i USA. 
Hustrun tuggade fyra bugg och en coca cola av nervositet. 
Ibland lyckades vi få fram ett meddelande till gammelfar och gammelmor som satt hemma och våndades. 
Inga problem. Allt bra. Vi har väldigt roligt. Barnen skrattar och hustrun kvittrar som en koltrast. 
Inte fan fattade vi att de där hemma höll på dö av oro. 
Vi är själva där nu. 
Orostider. 
Det ska bli skönt när Sverige börjar rulla på som vanligt i snömodden.
Skicka en kommentar