måndag 23 januari 2017

Guldbaggegalan-hatad och beroendeframkallande

Jag tillhör inte den typen av människa som springer omkring fylld med hat. Jag hatar endast då det är läge för hata det som måste hatas för stunden. 
För tillfället drivs jag av två hatobjekt: den nye amerikanske presidenten och kvällens Guldbaggegala. 
Presidenten säger si ena dagen och det sa jag aldrig den andra dagen, fast han sa det en dag före den andra då han inte sa det alls. På köpet gav han oss ett nytt presidentord, fake-news. Det hatar jag och New York Times. 
Guldbaggegalen hatar jag alltid. 
Den ena påfågeln efter den andra spelar upp sig framför kameran. Filmerna som är nominerade har jag aldrig sett. Skådespelarna ofta okända. Allt annat känns öken som bästa klipp och bästa kostym. 
Då morrar jag alltid lite extra i TV-soffan. 
Jag går i gång först när en åldrad gammal känd skådis får en hedersbagge-minns Anna-Lisa Eriksson eller Harriet Andersson. 
Då ser jag plötsligt ljuset. Mitt hat smulas sönder. 
Varför stänger jag inte av TV:s eller byter kanal? 
Det går inte. 
Guldbaggegalan är beroendeframkallande. 
Det är så innerligt skönt sitta och tjura, klaga på allt och alla, som se en fotbollsmatch och inte se bollen. 
Förbannat skit och mög. Blir till ett havererat luftaggregat. 
101-åringen är nominerad till åtta baggar. 
Jag har ingen aning, för jag har inte sett filmen.
Skit också. 
Skicka en kommentar