fredag 17 november 2017

Bostadsbubbla i Lomma?

Det börjar alltid i Rapport. 
Varje höst slår Sveriges största nyhetsprogram larm om en kommande bostadsbubbla. En rutinerad reporter vet hur en slipsten ska dras. 
Fram med en gubbe eller gumma med för den delen, från en statlig ekonomisk institution. Larmet går om en kommande bostadsbubbla i Sverige. 
Färgen läggs på med en orolig stockholmare i en förort som förköpt sig med en dyr villa. Nu är familjen oroliga över en kommande bubbla som kan få allt att spricka. Snabbt sprider sig den kommande ekonomiska krisen över hela riket. 
Rapport pumpar på nästa kväll med en bankekonom samt en ny orolig röst från en Stockholmsförort. 
Bostadsbubblan hänger som en tung koloss över Svea Rike. 
Av en händelse träffade jag Lommas mest rutinerade mäklare på just villor och bostadsrätter i Lomma kommun. I över 35 år har Britt Bergström, Skånsk Fastighetsförmedling i Lomma, haft kommunen som hemmaplan. Hon om någon borde veta om bubblan ska brisera över våra huvuden. 
”Nej, verkligen inte. Lomma är hur stabilt som helst. Det kommer för det mesta sådana här larm höst och vår. När det gäller hösten vill myndigheterna folk ska hålla igen på julhandeln. Inför sommarens semestrar tal om höjda bensinpriser, förklarar Britt Bergström och jag andas ut. 
Klart Besked. 
Tack för det. 
Då slår det mig. 
Vi bor i landet lagom. 
Folk ska handla lagom med julklappar. Och ha lagom med semester. Annars kommer kronofogden. 
Aja baja. 
Myndigheterna ser till så vi sköter oss. Rapport är då en utmärkt kanal. Vi blir i slutändan lagom. 
Bra vá?

torsdag 16 november 2017

Bloggskada stoppar Calle Rockbäck

Ska man skriva som Zlatan pratar, blir det som i rubriken: stöddigt. 
Jag är inte bekväm med det. 
Handlar egentligen om säljas ut på nätet. 
En bloggskada i höger hand gör att jag måste vila mig i form. Några senor har blivit inflammerade av musen. 
Har inget att göra med #MeToo-kampanjen. 
I rådande stämning i landet är inget säkert längre. 
Musarm sågs för sex år sedan som en folksjukdom. Sedan slog mobilen ut den fasta datorn. I dag börjar man tala om pekfingerskador. 
Senast det begav sig var 2013. Då åkte jag på nackspärr. Innan dess både musarm, bloggskuldror och annat smått och gott. Det har onekligen sina risker med att vara bloggare med datormus. 
Till slut ger en eller flera senor upp. Då är det vila som gäller. Därför blir det som det blir för min egen del: bloggvila en liten stund i alla fall. 
Inte kul alls. 
Skriver du närmare 4000 blogginlägg, får du betala priset. Just nu betalar jag av med en värkande höger hand-mushanden. 
Så här såg det ut när bloggeriet gav mig en studentarmbåge samt understa bilden musarm. Det var då det. 
Håll ut! 
Snart tillbaka.

onsdag 15 november 2017

Lomma: Torgstånden plockas bort

En nyhet så god som någon. 
I dag-onsdag-togs de fula torgstånden bort från Centrumtorget i Lomma. De sattes upp för några år sedan för skapa ordning och reda på torghandeln i byn. 
Det gick inget vidare. 
De stod mest tomma. 
Sakta men säkert förvandlades också stånden kvällstid till en ungdomsgård. Det blev mest oreda och stök, gap och skrik, skatt och tjosan. 
Grannarna klagade. 
Torghandlarna lös med sin frånvaro. 
De tre torgstånden blev något annat än grundtanken. 
Nu fick det vara nog. 
I dag revs stånden bit för bit och kördes i väg till okänt öde. Centrumtorget kändes genast luftigare. 
Frid vare med dom. 
Saknad av ingen. 
Amen.

Fördelningen av flyktingar-Lomma i brygga

Det var den 16 augusti 2014 som dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt, höll sitt berömda tal om. 
Han bad oss svenskar öppna upp våra hjärtan i samband med invandrarfrågan. Det här var ändå året innan den verkliga invasionen av brutalt slitna flyktingar började välla in över den svenska gränsen. 
Då hade Fredrik Reinfeldt-trots han hela tiden var informerad-dragit sin kos. In i kärlekens rus. 
Landets nye statsminister, Stefan Löfven, fick hela rasket som en bitter gåva. Det rådde nästan panik i landet. 
Flyktingförläggningar smälldes upp i röda rappet. 
Ett liv och kiv. 
Asylprövningar. 
Mer bråk och stök.
Nästa steg placera ut flyktingarna i landets kommuner. Nu kallades flyktingarna för våra nya invandrare. 
Allt för många kommuner knäade under bördan: det fanns inga bostäder. 
Jävlar. 
Det hade Alliansregeringen inte alls tänkt på. Den dåvarande statsministern Reinfeldt som alltså själv befann sig i ett kärleksrus, tyckt det räckte med att vi alla öppnade upp våra hjärtan. 
Det räckte inte alls. 
Inte på långa vägar. 
I Staffanstorp får våra nya invandrare bo i husvagn. 
I Kävlinge skickar Migrationsverket folk som för två år sedan guppade omkring i livsfarliga gummibåtar. Kävlinge kan i sin tur endast erbjuda receptionen i kommunhuset. Väldigt många kommuner i landet vet varken ut eller in, fram eller bak.
Lomma kommun har i sociala medierna bett befolkningen öppna upp sina hjärtan. Det var ju det som Reinfeldt sa vi skulle göra.
”Finns det hus, rum, lägenheter att hyra ut.” löd uppropet den 23 oktober i år. Det kramade allas vårt hjärta. 
Hur har det gått? 
”Vi har fått in två intresseanmälan,” svarar kommunhövdingen, moderaten Anders Berngarn, mig. 
Det är inte mycket till hjärtan. 
Nästa år-2018-har Lomma kommun tilldelats 89 nya invandrare. Det jobbas för högtryck med att finna bostäder åt de som kom i år. 
Nästa år är ett annat år, men några öppna hjärtan är det magert med i Lomma. 
Lomma i brygga.

tisdag 14 november 2017

Guldbollen till Andreas Granqvist

Den 20 november i samband med fotbollsgalan, delas Guldbollen ut till Sveriges bäste manliga fotbollsspelare. 
Zlatan har sopat rent med tio raka vinster (11 totalt). I år är Zlatan inte aktuell efter sin korsbandsskada. Mästarens säsong havererade. 
Då finns det bara en given kandidat till årets Guldboll som delas ut av Aftonbladet under galan: Andreas Granqvist, 32 år, från Påarp utanför Helsingborg. 
Han har i år varit en given general som mittback. Styrt sina gubbar i årets framgångsrika kvalmatcher till VM föredömligt. 
Stenhård utan mossa. 
Smällt på så det knakat i benpiporna. 
Välorganiserad som en granskog utanför Malung. 
Italienarna lyckades inte göra ett enda mål mot Sverige under 180 minuters effektiv speltid plus förlängningar. Italien sprang rakt in i en tuff granskog, men så kallas Andreas Granqvist också för Granen. 
För mig är valet lätt. Andreas Granqvist. 
Utan honom hade vi knappast gått till VM i Ryssland 2018 (14 juni-16 juli). Granen räddade vår sommar. 
Nu ska granen också rädda julen. 
Fast det är en helt annan gran. 
HIPP!

måndag 13 november 2017

Därför slår Sverige Italien i kvällens nagelbitare

Kvällens match mot Italien är som vi alla numera har helt klart för oss: vinna eller försvinna. Från VM i Ryssland 2018. 
Vi har med oss i bagaget 1-0 hemma mot italienarna. Siffrorna kunde faktiskt blivit större. Jag är inte förvånad. 
Italiensk fotboll är inne i en svacka. Saknar de riktigt stora världsstjärnorna. Förutom målvakten Buffon då. 
Bulldozern Chiellini har aldrig varit någon världsstjärna. 
Immobile är inte där ännu. 
Tänk på hur det sett ut. På den tiden Sverige aldrig slog Italien i fotboll. Ta laget som blev världsmästare 1982: 
målvakten Dino Zoff, försvarare Franco Baresi, Giuseppo Bergomi, Antonio Cabrini, Claudio Gentili, mittfältare Tardelli, Bruno Conti, anfallare Alessandro Altobelli, Francesko Graziani och den verkliga stjärnan, Paolo Rossi. 
Laget i VM 1990 på hemmaplan gick inte heller av för hackor: 
Paolo Maldini, Franco Baresi, Gianluca Vialli, Giuseppe Bergomi och en ung Roberto Baggio och målvakten Walter Zenga. 
För nämna några.
Namn med klang. 
Det var en helt annan kaliber på dessa spelare än dagens Italien. 
Jo, Buffon i målet. Han är bättre än Zenga. Möjligen också vassare än klassikern Dino Zoff. Blev 40 år gammal den äldste spelaren som vunnit ett VM-guld. 
Nej, det gnistrar inte om dagens italienska landslag. 
Vem minns du mer än Buffon? 
Marco Veratti är avstängd. Immobile? Möjligt också, Chiellini, för sina skådespelarinsatser som hör hemma i Hollywood. 
Italien i dag saknar alltså världsstjärnor. Det ger Janne Andersson en stor fördel i dagens match på San Siro i Milano. 
Andra sidan är frågan hur långt det räcker. 
Nagelbitare.
Visst. 

söndag 12 november 2017

Fars Dag-i styv kuling

Nej, det är inte alltid som far är rar och mor ror som hon borde göra. Läste i går i papperstidningen om faders-och moderskap i styv kuling eller till och med i värsta stormen. Allvarligt nog.
För två år sedan vällde flyktingarna in i landet. Den gången grät vi tårar åt alla överlastade gummibåtar. 
Vissa förliste. 
Många drunknade. 
Då grät vi ännu mer. 
Sedan började den långa marschen genom Europa. Allting var förfärligt. Väldigt många kom till Sverige. 
Kaos rådde. 
Vårt system för ta emot flyktingar brakade till slut samman. Det var då som politikerna stängde de murar som aldrig någonsin skulle stängas. 
Flyktingfamiljer spreds ut över hela Svea Rike. Många placerades i skrangliga hus i ödemarken. 
Vad hände sedan? 
I papperstidningen fick jag delvis ett svar. 
Den sociala förvaltningen i Töreboda kommun slår larm. Alldeles för många barn i de utplacerade flyktingfamiljerna far illa. Far som ska vara så rar och mor som ror, förbjuder sina barn allt det som svenska barn njuter av: friheten. 
Det innebär stryk, får inte klä sig som man vill, umgås med vem som helst, göra mycket av det som är naturligt för svenska barn m m (hedersförtryck). 
Helt enkelt vara som vanliga svenska barn. 
Kulturkrocken kom som ett brev på posten. 
Far som är så rar och mor som ror, stänger in sina barn. Socialförvaltningen i Töreboda larmar. Man har helt enkelt fått flytta barn från sina familjer. Drastiska åtgärder. Tvingas gömma undan barnen i andra familjer. 
Socialförvaltningarna i andra kommuner hänger på. Det är samma problem lite var stans i landet. 
”Vi måste ha utbildning. Vi klarar inte av det här,” skriar socialsekreterarna som varken vet ut eller in. 
Far är inte alltid så rar. Mor ror som fan själv. 
Fars Dag i styv kuling. 
Den 27 maj 2018 är det Mors Dag.
FOTNOT. Ser också att Agenda i kväll tar upp kommunernas larm om ökat hedersförtryck. Se det! 

lördag 11 november 2017

Inbjuden till världens största hälsostudie: ”Känner mig som dr Mabuse”

Det kom ett brev i veckan. Ett stort vitt kuvert. Numera blir man förvånad över få ett brev. Är det inte från någon myndighet trappas förvåningen upp. 
Det börjar bli länge sedan vi skrev brev till varandra. För inte tala om kärleksbrev som helt utrotats. Fast det kanske beror på helt andra skäl än Postnord. 
Ivriga ovana fingrar sprättade raskt upp det stora vita kuvertet. Det kändes som jag vunnit på lotto. På sätt och vis hade jag det också. 
Jag hade bland 300 000 svenskar slumpmässigt valts ut, för deltaga i en omfattande hälsoundersökning. Forskningsstudien går ut på kartlägga orsaken till våra vanligaste folksjukdomar hos medelålders och äldre personer (jag). 
En unik hälsotest.
Jag kände mig genast speciellt utvald. 
Märkvärdig. 
Nått ett mål i livet. 
Jag ett vandrande apotek som brottas med de flesta av våra folksjukdomar. Mitt deltagande skulle säkert dra ner den svenska folkhälsan till bottennivå. 
Kände mig plötsligt som en annan dr Mabuse. 
En skräckfigur som skapades 1921 i Tyskland. 
Problem. 
Normalt är jag en sällsynt snäll blomma i människosläktet och så nu denna kollision. Seriös är forskningsundersökningen också. 
Institutionen för hälsovetenskap vid Lunds Universitet, och institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala Universitet, samarbetar om denna gigantiska kartläggning av de svenska folksjukdomarna. 
Redan våren 2011 drogs projektet i gång. 
Och nu har den hamnat i mitt knä. 
Vet varken ut eller in. 
Dr Mabuse ställer till det. 
Jag fick i alla fall ett brev med Postnord. 
Bara en sådan sak.

fredag 10 november 2017

Ett tufft läge i livet

Exakt som Jan Långben på bilden här ovanför, har jag känt mig en längre tid. Trött och hängig som ett kollapsat troll. 
Jag har också tre hjärtan som snurrar runt mig. 
Precis som Jan Långben har.
Två av lycka. 
Det tredje hjärtat: yrsel, omplåstrad och på kryckor. 
Far som ett expresståg genom min kropp. 
Ingen ordning och reda. 
Varken på blodtryck eller puls: hjärtflimmer. 
Ingen fara (förhoppningsvis) jag har tuffa mediciner som brukar rätta till hjärtat. Fast innan dess tar flimret nästan livet av mig. 
Men...bara nästan. 
A hard day´s night, som Beatles sjöng en gång i tiden. 
Med andra ord ett tufft läge i livet. 
Nu till de bästa hjärtan som är två. 
I går publicerade jag en memoarflik på bloggen (hundratals besökare). Berättade om mina vänner jag lärde känna för snart 48 år sedan. 
Det var väldigt bra kamrater. 
Journalister. 
Duktiga yrkesmän. 
De ena dog tragiskt nog 2011. 
Då skriver dottern till mig på Facebook. 
”Jag läser ofta din blogg, Calle, men kommenterar inte så ofta. Saknar också samtalen med pappa. Tack för att du minns.” 
Den andre vännen finns på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Tungt besked. 
En stund senare skriver även hans dotter till mig. 
”Så spännande att få läsa en målande inblick i min fars ungdom och er vänskap som han talade så varmt om. Tack.” 
Dessa vuxna kvinnor skickar även över var sitt friskt hjärta till mig. Det är precis vad jag behöver just nu. 
Får snyta mig. 
Det gör män när vi får en tår i ögat. 
Nu gäller det bara om Janne Andersson ska överleva VM-kvalet mot Italien i kväll. Man kan få hjärtflimmer för mindre.
Jag går och lägger mig.
Tack för att ni alla finns. 

torsdag 9 november 2017

När mörkret faller

Snöflingorna singlade sakta ner mot den redan snötäckta marken. Kommunens flagga hängde rakt ner som en flagga gör på en flaggstång när det inte är någon vind att tala om. 
Jag stampar av mig snön. Irriterar mig på den där snöranden kring skorna som alltid blir kvar. Kliver in i det lilla trähuset. 
En värme av hemtrevnad slog emot mig. Det är den 12 januari 1970. Precis denna dag har en Boeing 747 för första gången landat på Heathrow i London. 
Den historiska landningen, är inget man bryr sig om i det lilla vita trähuset som är lokaltidningens redaktion med ca 2000 läsare. 
Nej, här är det lokala nyheter som gäller. 
Riktiga lokala nyheter. 
Då menar jag hur många pliggar behöver ortens skomakare för sätta samman yttersulan med bindsulan? 
Tidningens bevakningsområde tar slut vid kommungräsen bland snötyngda granar. Jag ska göra min första arbetsdag som journalist. 
Det är ingen stor redaktion: två reportrar i min ålder samt chefredaktören som är några år äldre, men klär och för sig som han vore utskuren från 1920-talet. 
Möjligen tidigare. 
Alla ska bli mina vänner livet igenom. 
Jag fick träna upp mig med riktig bra (nåja) lokaljournalistik. 
Vi fyra hade vansinnigt roligt. 
Kreativiteten hög. Krävs på en liten lokaltidning, där ingenting händer. Uppslagen vilda. Mellan varven allt för vilda. 
Då slog han från 1920-talet till bromsen, gärna med en grogg i näven. Vi andra var inte mycket sämre, ja, groggen då. 
En annan dag när våren knoppades för vinden, splittrades vi fyra ut över landet för nya spännande journalistiska upptåg. 
Chefredaktören-han från 1920-talet med groggen i näven bröt mönstret. Slog helt om. Blev skeppare på en fraktskuta utefter Norrlandskusten. 
Seglade berusad för om vinden. Fick sparken och blev strömmingsfiskare i Stockholms skärgård. 
Den ena reportern, något år äldre än mig, hamnade på andra tidningar och gjorde TV-produktioner, samt mycket, mycket annat. 
En tidig vårdag 2011 avled han, efter fått båda benen amputerade (diabetes). Vi talades vid i telefon nästan på varje dag. 
Saknaden är stor. 
Han älskade mest mina halsbrytande inlägg på bloggen. 
Den andra reportern. Ett år yngre än mig. 
Ytterst begåvad. 
Gjorde stor karriär. 
Fick priser. 
Jag var stolt. 
Varje sommar kom han och hälsade på oss i Lomma. 
Vi två blev som barn på nytt. 
Festivitas med trattgrammofon i Täppan. 
Helst skulle det vara, Ingvar ”Tjotta ” Olsson, AIK:aren som sjöng, Flickan i Dalen, så vackert på stenkakans tid. 
Det var då det. 
Det sista året min tidigare journalistkollega kom stod inte allt rätt till med honom. Vi förstod inte eller ville inte förstå. 
I dag är han intagen på ett demensboende. 
Alzheimer. 
Jag skrev i rubriken när mörkret faller. Det är så jag upplever torsdagen den 9 november. Snart är det mörkt ute också. 
FOTNOT. Jag lade in den mörka himlen i löpsedeln till Christer Bordings fantastiska skulptur i diabas. Ensam, heter den. Blivit prisad i Florens, Italien.

onsdag 8 november 2017

BREAKINGNEWS: Lommaföretag erövrar världen med en handikappsplatta

Det här måste vara den smartaste Pippi på loftet jag någonsin sett. 
En åkplatta för den handikappade. 
Poängen.
Även de som har svårast tänkbara nedsättningsfunktioner får plötsligt ett rörligt liv i hemmet. Akka-plattan som den egentligen heter, tar den handikappade fram med en en fasttejpad slinga på golvet. Det går också köra fritt med en joystick. 
Jag blev så glad när jag upptäckte den på Hjälpmedelsteknik i Lomma. Franko som varit med och tagit fram produkten demonstrerar den för mig med Pippi som provdocka. Det är fantastiskt. 
Tänk så många människor-barn som vuxna-som sitter eller ligger som en grönsak. Gravt handikappade. Orörliga i sina hem. 
Här är deras unika chans till ett bättre och innehållsrikare liv. 
De blir plötsligt rörliga.
Stort som bara attan.
Övriga världen har redan upptäck den. Alla funktioner är helt anpassade efter de behov som krävs. Knapparna kan göras stora som dasslock. 
”En platta kostar ca 50 000 kr. Den första sålde vi till Japan för något år sedan. Ja, sedan har det rullat på. I dag har vi sålt plattan till ett 20-tal länder. Senast till Saudiarabien, samt ytterligare ett annat land i arabvärlden. I Sverige 1300 stycken,” berättar Frank för mig och ser nöjd ut. 
Pippi på loftet? 
Utan tvekan är det så. 
Så enkelt. 
Så smart. 
Så bra.
Se där-en nyhet som heter duga. 

tisdag 7 november 2017

Shejken som byggde Lomma Centrum gripen i Saudiarabien

Sämre kan man ha det. En rad prinsar, ministrar och inflytelserika stormrika shejker, greps i helgen i Saudiarabien. 
De sitter i husarrest på superflotta, The Ritz Hotel, i huvudstaden Riyadh. Absolut inget dåligt ställe och sitta i husarrest på. 
Rummen dignar av lyx. 
Hur deras framtid ser ut vet ingen. 
Vart Saudiarabien är på väg spekuleras det vilt om. 
Shejken Mohammed Al Amoudi-se inlagd bild på löpsedeln-som är rikare än alla troll i skogen sitter alltså också i husarrest. 
I Sverige driver han och äger omfattande verksamheter. Förutom Preem även byggbolag Midroc som byggde upp Lomma Centrum med Centrumtorget. 
Det är på så vis jag kan göra gripandet av shejk Mohammed Al Amoudi även speciellt intressant för Lommaborna. 
När första spadtaget togs till Lomma Centrum den 12 april 2012 skrev jag naturligtvis om det på bloggen. 
Redan då kopplade jag in den nu i husarrest satte shejken. Förmodligen hade han inte tid komma till Lomma. Bubbelvattnet som firade det första spadtaget var väl inte tillräckligt bra nog. 
Där gubbarna står med bubbel i glasen på bilden här nedanför ligger Coop, banken samt lägenheter i dag. 
Det var en roligare tid för shejken Mohammed Al Amoudi. 
Utan bubbel.

måndag 6 november 2017

Så firade MFF sitt första SM-guld 1944

Det var onekligen andra tider 1944. Malmö FF spelade sin sista match hemma mot Halmstad BK den 11 juni inför 13260 åskådare på Idrottsplatsen. 
MFF vann med 7-0 och tog sitt första SM-guld. 
Det blev varken raketer eller Zlatan med bucklan.
 På den tiden gick det väldigt städat till. Fina folket ställde upp med blommor och högtravande tal. 
Efter matchen bjöd Malmö stad på middag med ännu fler blomsterbuketter och högtravande tal. 
Några dagar senare åkte MFF på turné. 
Till myggen i Norrland. 
Det spelades hela sex vänskapsmatcher: 
Piteå IF, vinst med 11-0, Luleåkombination, vinst med 12-2, Malmbergetskombination, vinst 6-2, Kirunakombination, vinst 5-1, Bodens BK, vinst 5-1 och till slut en kombination i Skellefteå, vinst med 6-0. 
Midsommar firades bland myggen i Abisko. 
Det lär ha varit ett tämligt trött och slitet lag som återvände hem till Malmö. 
Fira? 
Nej, inte alls. 
Omedelbart när laget kom hem blev det ny match på något som kallades för Fotbollens Dag. Det var onekligen andra tider när MFF startade sin troféjakt 1944 som kröntes 2017 med guld nummer 20. 
Ack, ja. 
Var det bättre förr?
Nä. 

Paradisläckan-ruttna äpplen

Världens största producent av äpplen är Kina (Wiki). Av helt naturliga skäl har Kina också överlägset mest ruttna äpplen. 
Borde vara ett jätteproblem för landets ledare, Xi Jinping. 
Tror knappast han bryr sig. 
USA intar andra platsen. 
Donald Trump jobbar hårt för ett avancemang. 
Ryssland hamnar först på sjätte plats. 
Inte alls konstigt. 
Där lärde sig befolkningen under kommunisttiden även tugga i sig ruttna äpplen. 
Jodå, jag såg det själv. Med mina egna ögon. Ruttna äpplen såldes och köptes med stor förtjusning. 
Sverige borde jämförelsevis inte ha så mycket ruttna äpplen att tala om. Även om det kan se mycket ut i Lommas trädgårdarna under höstsäsongen. 
Hur som helst visar den nyligen avslöjade Paradisläckan, att även Sverige har sina ruttna äpplen i korgen. Även om näringslivschefen, Leif Östling, i dag går ut och gör avbön för sina drastiska uttalande i går om sina gömda pengar utomlands. 
I USA visar det sig att landets handelsminister har gott om ruttna äpplen tillsammans med äckligt rika ryssar med direktlinje till Kreml. 
Även Donald Trumps svärson har ruttna äpplen som han delar med självaste Putin. Detta är bara början, kära vänner. 
Det kommer mera. 
Världen är fan ta mig en äppelskrutt.

söndag 5 november 2017

Tredje generationen Rockbäck firar MFF:s guldjubel

Gossen på löpsedeln är mitt barnbarn. 
Han har fått den rätta fostran. 
Det började med hans pappa. 
Han fick en fotboll redan på BB. MFF-prylar innan han ens kunde säga mamma och pappa. Pappan till gossen på löpsedeln fick alltså den rätta fostran. Den ljusblåa himmelsfärgen fanns med i vällingflaskan. 
Jonathan fick i sin tur samma välartade uppfostran. 
När nu farfars hälsa är som den är, träder alltså Jonathan in på farfars plats på dagens sista allsvenska match hemma mot Häcken. 
Efter matchen får MFF ta emot guld nr 20 som svenska mästare. Det blir guldjubel över Malmö. 
Jonathan blir farfars ögon och öron. 
Tredje generationen Rockbäck får vara med och fira. 
Det räcker länge. 
Bättre än så kan det inte bli. (farfar ser matchen på TV)
(kanonbild från Leif Georg)

lördag 4 november 2017

Vi tände ett ljus för Lommas Florence Nightingale

Sjuksköterskan, Sofia Olsson, var 70 år när hon dog i cancer på lasarettet i Lund 1934. Hon hade under många år varit hela Lommas hemsjukvård och hemtjänst. 
I en och samma person. 
Fler fanns inte. 
Sofia tröstade fattiga, vårdade sjuka och visade medmänniskorna i Lomma en storslagen omsorg. Alldeles unik i sitt slag. Likt en Florence Nightingale. 
Jag upptäckte hennes gravsten av en händelse vid midsommartid 2013. Fastnade för tacket från Lomma kommun på hennes gravsten. 
Grävde med hjälp av Anna i kommunarkivet samt Solveig på landsarkivet i Lund upp hela sjuksköterskans Sofia Olssons liv. 
Hon efterlämnade ingen. 
Absolut ensam i livet. 
Därför hade hon testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Lomma kommun. Därför tacket från de styrande på gravstenen. 
Jag skrev om min forskningsresa på bloggen. 
Under åren som gått har ingen lagt en blomma på graven. 
Ingenting. 
Sjuksköterskan Sofia Olsson finns inte längre. 
Bara gravstenen kvar som ingen bryr sig om. 
Kyrkogårdsförvaltningen hade också bestämt sig för plocka bort graven, men så bloggade jag om Sofias öde och gravsten. 
Nu är det bestämt att graven ska bevaras åt eftervärlden. Faktiskt tack vare min insats. Därför bestämde jag och min hustru oss för att tända ett ljus på Sofia Olssons grav,  Lomma kyrkogård.
Sofia är inte ensam längre. 
Länk till tidigare inlägg HÄR!

fredag 3 november 2017

När halloween endast fanns i USA

Tänk er när ni kliver in i hotellhissen och möts av ett gäng galna amerikaner. Vuxna människor som skriker de hemskaste ljud ni kan tänka er. 
Vi stod som förstenade. 
Till slut kraxade jag ur mig: 
”Vad händer?” (fast på engelska) 
”It`s HALLOWEEN!!!” 
Skriker hela gänget rakt upp i våra ansikten. 
Det var så vi mötte halloween för första gången i våra liv. Vi hade inte varit i Pittsburgh, USA, i många dagar. 
Visserligen hade vi sett lakan hänga och dingla i trädgårdarna, pumpor som grinade illa, personalen i butikerna utklädda till skräckfigurer, likkistor i choklad i skyltfönstren, skelett, men ändå. 
Obegripligt. 
Vad fan är det som händer? 
Tänkte vi. 
Året var 1990. 
Det skulle dröja ytterligare fem år-på ett ungefär-innan skräckfesten slog rot i Sverige. Fram till dess var halloween en helt okänd företeelse. 
Vi är fortfarande förvånade över den där upplevelsen i hissen på hotell Holliday Inn i Pittsburgh. 
Numera är det vår barnbarn som hemskt gärna vill skrämma skiten ur farmor och farfar-se bilden här nedanför. 
Tänk som det kan sluta.

torsdag 2 november 2017

Garnkris i Lomma-halsduksprojekt hotat

I Norrland råder björnjakt. 
I Lomma garnjakt. 
Marie Nilsson-se löpet-från Lomma Event är bekymrad. 
Det råder kris i Lomma på garn.
Andra sidan.
Några björnar har vi inte heller.
Så här skriver Marie på Facebook: 
”Vi är i kris. Det verkar som att inflödet av garn helt upphört, kanske har vi rensat alla förråd. Vi hoppas inte det - hör av er till oss om ni har något garn.” 
Det gäller den där halsduken som ett gäng glada kvinnor började sticka på i april 2015. Det var inget litet projekt, precis. 
Halsduken skulle räcka mellan skyltarna Lomma-Bjärred. En över 3 km lång sträcka-och halsduk. 
En vacker udda symbol som knyter samma de båda ledande orterna i kommunen. Stickentusiasterna satte i gång för gladda livet. Det stickas så om inte flisorna rök, så försvann i alla fall all garn i Lomma in i en halsduk. 
Det visade sig att det fanns 2166 meter garn som skänktes till de hurtigt stickande damerna. Ja, sedan var Lomma tömd på garn. 
Därför får nu Marie Nilsson gå ut med ett nödrop. 
Projektet räddas.
Det krävs åtminstone 915 meter garn till. 
Hur få tag på dessa meter garn? 
Därför undrar jag och Marie om det finns någon i den stora vida världen som har lite garn hemma till övers. Garn som du kan lämnas in på Havsblick i Lomma och Jonasgården i Bjärred, samt på Kajgatan 34 i Lomma. 
Bor du i Brasilien, Frankrike eller, ja, var som helst i världen. Hör av dig till mig, Calle Rockbäck. 
Du har en möjlighet bli unik-i garn.

onsdag 1 november 2017

Klart besked: Calle Rockbäck inte drabbad av MRSA-bakterien

Visst händer det roliga saker här i livet. En slogan som Kvällsposten körde med under 1970-talet 
Idag passade den in på min egen situation. 
Vi tar det från början som Hasse Alfredson sa till Martin Ljung i den där berömda sketchen i tågkupén. 
Får ljusbehandlingar på Hudkliniken i Malmö sedan mer än ett år tillbaka. Snart är det 100 behandlingar som är väldigt behagliga. Det råder en stillhet som i en svensk kyrka på landet. En fridsam miljö, med andra ord. 
Tills i fredags i förra veckan. 
En sjuksköterska kom rusande med långa topsar i högsta hugg. 
”Vi måste ta MRSA-prov på dig. Gapa!” 
MRSA lät mer som BSA, motorcykelmärket som Bill Nilsson blev världsmästare på i motocross 1957. 
Det skulle snart visa sig vara betydligt allvarligare än så. MRSA betyder nämligen multiresistenta bakterier. 
Den elakaste bakterien du kan råka ut för. Ingenting biter nämligen på fanskapet. Ditt liv riskerar gå i stå. Få blemmor och sår över hela kroppen som aldrig läker. Penicillin? Glöm det. MRSA förvandlar allt till sockerpiller. 
Vilket är lika med ett glödhett helvete. 
Jag blev DNA-topsad i halsen, näsan och perineum=straxt söder om pungen. Det var först efteråt jag började fatta grejen. 
MRSA är vansinnigt smittosamt. 
Idag fick jag beskedet. 
Jag var ren. 
Inget MRSA-bakterie hade fastnat på Rockbäck. 
Klarade mig. 
Tur det. 
Annars hade alla jag träffat sedan i fredags kallats in och blivit topsade. Hustrun låg sämst till. Orsaken var den här. 
Man hade fått in en patient för behandling som det på en annan avdelning på sjukhuset upptäcktes att mannen hade MRSA. 
Därför blev jag och 30 andra patienter DNA-topsade för MRSA. Jag klarade mig. Är oändligt tacksam över detta.
Undrar just hur det gått för de andra?
OBS: Bilden är en illustration. Det är jag som lagt in varningstecknet för MRSA.

tisdag 31 oktober 2017

Idag för 40 år sedan gick vi i luften-utan hängslen och byxor

Det här är gänget på Radio Trestad som gjorde det. För 40 år sedan skrev vi på löpsedelns bild svensk radiohistoria. 
Pionjärer. Var med och planterade ut lokalradion i Sverige. 
Igår blev jag-inringad på bilden längst ner-uppringd av lokalradiostationen, Radio Väst, i Uddevalla. 
Stationen startade för 40 år sedan under namnet, Radio Trestad. Arbetshästen Agneta Riddar-inlagd på bilden-kallats in för köra ett minnesprogram. 
Jag som varit hennes chef blev intervjuad i direktsändning. Pladdrade på om gamla minnen. För 40 år sedan. 
Den 31 oktober 1977 gick vi för fösta gången ut i luften. Ärligt talat blev premiären mer succé för oss som jobbade på radion än för lyssnarna. Det var nämligen ingen lätt uppgift vi medarbetare som ni kan se på bilden, hade framför oss. Vi fick gå loss utan vare sig hängslen och byxor, om Herrskapet förstår vad jag menar. 
Resurserna osynliga. 
Alla stred långt över sin förmåga. 
Det var bara så fantastiskt. 
Jag glömmer er aldrig. 
Jag handplockades från GT, kvällstidningen i Göteborg. Några få hade erfarenhet från Sveriges Radio. Andra kom från informationsjobb. Det var minst sagt en blandad kompott av medarbetare. 
Nu skulle plötsligt detta lilla orutinerade gäng göra princip allt som berömda Sveriges Radio sysslat med sedan 1925: ena stunden vass reporter som gänget på Dagens Eko, lättsam programledare som Pekka Langer, för att till slut leda debatter som oraklet Herbert Söderström. 
Kraven på oss var alltså gigantiska. 
Det blev ett jävla slit. 
Jag brukade börja dagen kl. 06.00. Lyssnade i regel på morgonsändningen hemma. Efter ett sista samtalet med kvällsreportern vid 22-tiden, var jag klar. Drog upp morgonsändningen i grova drag. 
Det blev lååånga arbetsdagar. Fast vansinnig kul och spännande. 
Priset: en rad sjukdomar. 
Det här järngänget slet verkligen häcken av sig. Vissa gjorde sedan lysande karriärer på andra håll. Agneta Riddar har fortfarande tusen järn i elden.
Men så är hon också en arbetshäst av sällan skådat slag.
Nu till en ljuvlig minnesbild här nedanför. En tecknad bild av hur det gick till när vi skapade svensk radiohistoria för 40 år sedan. 
Kan inte bli bättre än så.

måndag 30 oktober 2017

Visst finns det roliga människor i Lomma

Det finns hundratals kommuner i landet. Finns det då roliga människor i varje kommun? 
Hur är det i min egen kommun? 
Har Lomma några roliga människor? 
Frågan fick i morse bli hängande i luften. Senare under dagen gav jag mig ut med el-skotern för några ärenden. Vilade ut mot Apotekets fasad i centrala Lomma. 
Solen skarp. 
Vinden bet i skinnet som ett meddelande från den kommande vintern. Plötsligt kommer det fram en vilt främmande människa och hälsar på mig. 
”Vi är vänner på Facebook,” började den leende gentlemannen. 
Och fortsatte: 
”Det är jag som är Thomas Jansson och bor i Lomma. Fast du känner naturligtvis inte alls igen mig.”
Helt rätt. 
Nej, jag kände inte alls igen Thomas. 
För på Facebook har han en profilbilden-se löpet-som påminner om en gamling som briserat i bitar efter manglats av den svenska åldringsvården. 
Det visade sig snabbt att Thomas är en rolig jävel. Vi fann varandra på två röda sekunder. Kemin som ett gammalt Surfpaket. 
Thomas bror är också komikern Anders Jansson som just nu gör succé tillsammans med Robert Gustafsson i Oscarsrevyn i Göteborg. 
Anders träffade jag för övrigt när jag spelade korvgubbe i den populära TV-serien om Svinarps starke man-se lilla bilden till höger. 
Och så nu Broder Thomas på det. 
Det blev en alldeles för kort samvaro men väldigt kul ändå. Vi började till och med skissa på ett manus till en galen långfilm. 
Öppningsscenen. 
Ett lik som skulle hämtas, fast på fel ställe som kunde varit rätt om det nu fanns ett lik, att hämta just där det ändå inte fanns något lik. 
Ni förstår själva. 
Visst finns det roliga människor i Lomma. 
Jag fick mitt svar till slut. 
Tack Thomas. 
Du gjorde min dag. 
Jag undrar just hur det är ställt i Burlövs kommun? 
Vad säger Kent Nilsson? 
Han med Arlövsrevyn som är så rolig.

söndag 29 oktober 2017

Krigskorrespondent Magda Gad slog mig med 5000 meter

Två bilder på löpsedeln som visar på journalistikens drivkraft. Även om döden står för dörren, drivs några av oss journalister få berätta och visa på bild det dramatiska läget.  Det är i alla fall så både jag och Magda tydligen fungerar.
Översta bilden på löpet är från några år sedan. 
Jag har på grund av en neurologisk skada fallit handlöst baklänges och slagit bakhuvudet i en stentrappa. 
Det blev iltransport med en ambulans från Lomma till det stora sjukhuset i Lund. 
I mitt halvt medvetslösa tillstånd FOTOGRAFERARAR jag takets insida på ambulansen. 
Publicerade bilden på min blogg. Du som var bloggläsare på den tiden minns det säkert. 
Understa bilden på löpsedeln. 
Den makalösa krigskorrespondenten för Expressen, Magda Gad, som lever sitt liv mitt i kriget i Mellanöstern evakueras med ambulansflyg till Turkiet. 
Hennes tillstånd är inte avundsvärt. Den vältränade kroppen har tagit mycket stryk. Nu är hon fylld av bakterier och kristaller i njurarna (förstadiet till njursten). 
Hon mår alltså skit, minst sagt, men FOTOGRAFERARAR/FILMAR ambulansflyget från sin bår i planet-se bilden längst ner på löpet. 
Sedan publicerar hon bilden och en lång berättelse på Facebook. 
Det hör inte till vanligheten att journalister gör så, när de själva är halvt döda.  Det är högst ovanligt.
Fast Magda slog mig med bilden som togs 5000 meter upp i luften i ambulansflyget. Det måste jag få tugga i mig. 
I Lund fick jag en krage, medan Magda dropp i alla former på ett turkiskt sjukhus. 
Givetvis fortsatte vi fotografera vårt bisarra läge. 
Och publicera. 
En gång journalist. 
Alltid en journalist. 
Heller hur Magda Gad?