måndag 17 oktober 2016

Grunnar över doping

Vid OS i Rom 1960, dog en dansk cyklist. Föll samman i lagtempoloppet. Dör efter fått i sig för stark dos med amfetamin. 
Jag var 14 år. 
Grunnade men förstod ingenting. 
Efter andra världskriget slut, översvämmades Europa av amfetamintabletter. Narkotikan hade använts för hålla soldaterna vakna. Bara tyskarna efterlämnade 35 miljoner piller. Amerikanarna minst lika mycket. 
Cyklisterna som trampade mäktiga Tour de France började ta det, minst sagt, uppiggande medlet. Snart började även andra idrottare använda amfetamin. 
Ingen brydde sig. 
Det var inte förbjudet.
Redan i första loppet av Tour de France 1903 dopade sig cyklisterna. Med eter och konjak. 
1920-talet avslöjades det, att cyklisterna använde heroin. Konjak har varit populärt till våra dagar. 
I början av 1970-talet blev anabola steroider poppis. 
Ricky Bruch slog världsrekord i diskus, fullproppad med anabola. Östtyskland sprängde alla gränser. 
Jag minns att jag grunnade över dessa övermänniskor. 
Under samma tidsperiod började finnarna med bloddoping. På så vis fick man fram ett gäng fantastiska löpare men även skidåkare. 
Jag grunnade över att alla svenskar utom Linda Haglund som åkte dit, var rena som Snövit. 
Under 1980-talet kom epo som under många år inte gick och spåra i urinen. Cyklisterna lärde sig av längdskidåkarna (?!)-se Jakobsens bok om Tour de France. 
Det blir inte bättre, utan snarare värre. 
Numera är även astmamediciner på tapeten. I dag verkar det som idrottarna dopar sig med allt mellan himmel och jord. 
Fast längdskidåkarna !? 
Redan för mer än 30 år sedan. 
Kanske inte så konstigt Thomas Wassberg tycker senaste norska dopingfallet med Therese Johaug, är en storm i ett vattenglas. 
Vad fanns det i ditt vattenglas, Thomas? 
Det tål att grunnas över.

Skicka en kommentar