onsdag 20 juli 2016

Strippans tavla från Kiviks Marknad nobbades av konstvärlden

Konstvärlden nobbade Gunilla af Halmstads tavla om sina arbetskamrater på Kiviks Marknad för över 50 år sedan. Fina Liljevalchs vårsalong tackade nej till Gunillas tavla i akryl på duk. 
”Ja, precis så var det,” bekräftar Gunilla själv för mig. 
Under 1960-talet var Gunilla af Halmstad landets mest berömda strippa. Det gjorde inte saken bättre när hon blev legenden, Sten Bromans musa. 
Skvallerpressen slog knut på sig. 
På gamla dagar har Gunilla börjat måla tavlor. Motiven är hämtade från sitt eget, minst sagt, omtumlande liv. 
Här berättar hon om sina forna arbetskamrater på Kiviks marknad som nu blivit akryl på duk. (texten fortsätter efter bilden av tavlan)
”Ja, det var tider det. Fantastiska människor på många sätt som man fick lära känna och arbeta tillsammans med. 
Från vänster på tavlan här ovanför strippan, Miss Dicky. Om henne sas det att hon kunde vissla Marseljäsen med arslet. Hon kunde mycket men jag fick tyvärr aldrig höra henne vissla Marseljäsen med akterkastellet. 
Nästa är gummi-mannen, Martino. Han kunde vända ut och in på sig, hur som helst, Tror nästan på han saknade mänskliga leder. 
Mannen i mitten är fakiren Mr Swing som du har skrivit många blogginlägg om. Han kallades för djävulen i den röda slängkappan. Brände hål på sig så blodet skvätte. Det hände ofta att folk i publiken svimmade. 
Strippan Miss Manana dansade de sju slöjornas dans, utan en tråd på kroppen. 
Till slut längst ut till höger på tavlan, svärdslukerskan Miss Leiane. Hon svalde svärd som det var praliner. 
I dag är det enbart fina minnen kvar,” berättar Gunilla af Halmstad vidare för mig. (texten fortsätter efter bilden)
Liljevalchs vårsalong nobbade alltså den historiska tavlan. Det konstnärliga värdet kan alltid diskuteras, men historiken, Gott Folk, historiken. 
Den går inte av för hackor. 
”Calle, du får tavlan av mig. Helt gratis. Jag vill inte ha ett rött öre för den,” slutar Gunilla af Halmstad vårt samtal. 
Jodå, några dagar senare dök klenoden upp med posten. Nu lyser tavlan upp mitt hem. Ett Kiviks marknad som aldrig mer kommer tillbaka. 
Jag vet inte hur jag ska tacka Gunilla. 
Det får bli en slängkyss. 
Postas. 
FOTNOT. Mer Gunilla af Halmstad på bloggen. Klicka HÄR!
Ja, hoppla. 
I bland är postgången i landet snabbare än en dalahäst. 
Gunilla af Halmstad hade knappt landat i min slängkyss, innan hon kvitterade med ett eget kisses: 
"Tack för slängkyssen, här kommer en tillbaka". 
Det är bara till att buga sig djupt.
Skicka en kommentar