En liten fundering om knän

Ni vet hur det var som barn. Vilda lekar och upptåg. Sommardagen var till för en mängd spännande upptäckter. 
Ofta, väldigt ofta, i lekens rus störtade man till marken. Ett eller två skrapade knän hörde till vardagen. Det var bara till borsta av i all hast, för leken brakade vidare. 
Samuel visade upp sina knän med skorpor för farfar. Värsta skorpan ser ni på höger knä på bilden på löpsedeln. 
Farfar stirrade förundrat. 
”Inget speciellt med det,” kvittrade Samuel, 7 år, och så rasade leken vidare. 
”Inget speciellt med det,” tänkte farfar, 70 år i sommar, och suckade. (texten fortsätter efter bilden)

Då dimper det ner en bild från farfars lekkamrat Leif Georg, fyller 69 år om några dagar. Leif har störtat i backen utanför Hemköp vid Värnhemstorget. 
Ja, ni ser själv resultatet på bilden. 
Man kan tro att det varit någon med osthyvel framme. Min lekkamrats knä är ordentligt hyvlat. 
Efter fallet är han naturligtvis omtumlad: ömmande okben, ömmande delar på kroppen både här och där. 
Farfar tänker på Samuels skrapade knän. Tittar på Leifs avhyvlade knäskål. Det skiljer över 60 år mellan gossen och min lekkamrat. 
Farfar tänker på sitt eget fall den 3 april 2014: ett skrapat knä som slutade med svåra inre livshotande skador. 
Till slut fick man t o m montera in en pump i knäskålen på farfar. 
”Farfar, du är bäst,” säger till slut Samuel. 
”Tack”, svarar en trött farfar, skit att vara bäst på knän. 
Tankar på lekkamraten. 
Måtte det gå bra med det förbannade knäet.