torsdag 9 juni 2016

Farfar schack matt

Visst kan en kvidande farfar bli schack matt av barnbarnens vilda upptåg. 
Det är dock en kort period i en ung människas liv. 
Efter tio års ålder, ungefär, brukar fullt ös i alla kurvor dämpas. För att helt stanna upp, när tonårsperioden tar vid. 
Plötsligt infinner sig helt andra intressen i det alltmer spännande livet. Ett gossebarn är på väg bli yngling. 
Jag fick känna på det i form av en schacklusing. 
Barnbarnet, Gabriel 13 år, utmanade för en tid sedan farfar på schack. 
”Hur svårt kan det vara”, tänkte jag sturskt och parkerade mig vid brädets vita pjäser. Mina kunskaper i denna ädla konst i hjärnornas kamp är tämligen grunda. 
Min största erfarenhet, är att jag på plats i början av 1970-talet, följde dåvarande världsmästaren i schack, ryssen Boris Spasskij, i en simultanmatch-bilden jag tog, här nedanför. Platsen var en stor samlingslokal i Lerum, utanför Göteborg. Motståndarna 30-40 aktiva schackspelare med var sitt bräde. 
Fort gick det också. 
Världsmästaren sopade banan med hela bunten. 
Jag blev imponerad för livet. 
Makalös uppvisning. 
Så satt jag där framför Gabriel och stirrade på pjäserna. Vi öppnade italienskt (jo, jo). Det här var i allra högsta grad på allvar. Inget brusande Fia med Knuff.
Barnbarnet byggde upp ett allt mer ogenomträngligt försvar. Min mer aggressiva spelstil körde helt fast. 
”Kaffet klart”, tjoade plötsligt mamma Linda. 
Jag blev stressad (bortförklaring). 
Det blev inte Gabriel. 
Missade hela poängen med en häst.
Det gjorde inte Gabriel. 
Farfar schack matt. 
Utskåpad av barnbarnet. 
Jag tog imponerad Gabriel i hand som en god förlorare. 
Nej, jag är inte smartare än en sjätteklassare. 
Tvärt om.
Skicka en kommentar