tisdag 26 januari 2016

En packåsnas tankar

Jag vandrar omkring i mitt eget lilla liv. 
I dag storhandlade vi. Hustrun packade åsnan full med varor. Det var bara till att rulla vidare med livets nödtorft. 
I mitt huvud rullade tankarna också på: Shahrzad Kiavash. 
Ni vet den unga tjejen som delade ut priset till U21-landslaget för Årets Prestation vid Idrottsgalan. Jag skrev i min blogg att det egentligen var Shahrzad som borde fått priset. Maken till den prestation som hon gjorde förra året saknar ord. 
Efter en blodförgiftning för tre år sedan amputerades båda hennes underbenen. I somras genomförde hon trots det ett triathlon-lopp. 
Makalöst.
Obegripligt.
Superpsyke.
För drygt 30 år sedan fick jag själv efter en sjukdom mina båda ben i stort sett avsågade av superortopeden, Rolf Önnerfelt. Sedan byggdes höfterna om med befintligt material som hölls samman av en mindre verkstadsutrustning. 
Det blev en jävla kamp tillbaka till livet.  
Rullstolsläge för alltid. 
Nära var det. 
Då gav jag allt mitt krut, ungefär som Shahrzad Kiavash.
Det tog några år innan jag kunde gå igen. 
Kvällspostens Kerstin Berlman skrev ett lysande reportage om operationen. Pressfotograf Örjan Gran tog dramatiska bilder.-ett klipp när sågen går genom mitt ben, här nedanför. Men ställa upp i triathlon fanns inte på kartan. 
Förstår ni packåsnans tankar bättre nu?
Skicka en kommentar