onsdag 1 juli 2015

Dagsfärska memoarer: Blodtrycksfall

Jag åkte på ett blodtrycksfall i går. Inget märkligt med det. Det har jag varit med om många gånger i mitt omåttligt spännande liv: mest som inlagd sjukhus, men många gånger också i mitt hem. 
Goda platser att befinna sig på vid ett blodtrycksfall. 
Nej, problemet denna gången var platsen jag befann mig på Centrumtorget i Lomma. 
Plötsligt small det liksom till i kroppen. Allt liv for ner i skorna. Kvar stod jag som ett tomt skal. Centrumtorget blev suddigt-se bilden på löpet-yrsel som man åkte virvelvinden som barn. 
Illamående. 
En enorm trötthet skakade mitt skal som var kvar av livet. 
Jag satte mig snabbt ner på en bänk. Klarnade till bit för bit. 
Folk kom fram: 
”Hej Calle. Hur är det”? 
Höll stilen. Stenhårt. 
”Bara bra. Blir bättre, dag för dag”, ljög jag till svar. 
Nu skulle jag ta mig hem också. Ett par hundra meter med rollatorn. 
Övervägde larma hustrun. Plocka upp vraket med bil. Bestämde mig till slut försöka själv. 
Reste mig sakta upp. Kramade rollatorn som det vore Marilyn Monroe. Nu kom det igen. Denna gången mera smygande. 
Yrsel som snurrande kastanjetter.
Jag vinglade vidare till nästa bänk. 
Och nästa. 
Och nästa. 
Och nästa. 
Svimfärdig. 
Gick vidare till nästa bänk ändå. 
Marilyn Monroe guld värd. 
Till slut hemma. Jag klarade det. Sjönk samman på en stol i hallen. 
Oron i hustruns ögon påtaglig. 
Fan, vad hon var lik Marilyn Monroe. 
Allt detta för att jag satte till en liten kompliteringspilla på 2,5 gram, till mina andra blodtryckstabletter. 
Mitt blodtryck rasade från allt för höga 195/110 ner till knappt mätbart när jag ställde mig upp. 
Fasa.
I racerfart.
I dag håller jag mig hemma. Medicinen får köras in i stillhet under kontroll. Min egen kontroll. Bäst av allt: jag svimmade inte en enda gång. 
Bra jobbat. 
Bilden här nedanför är hur Centrumtorget egentligen ser ut i klart tilstånd, samt en glad gubbe i dag.
Färskare än så kan inte några memoarer bli. Dessutom med ett lyckligt slut. 
Skicka en kommentar