torsdag 1 januari 2015

Bussen

I Arto Paasilinnas bok om kollektivt självmord, har en bussresa en central roll. 
Trots den allvarliga titeln, är det en vansinnigt rolig bok-läs den. 
Jag kom och tänka på boken i samband med de asylsökande immigranterna som vägrar/vägrade lämna bussen i Jämtland. 
Här tar sig ett gäng krigströtta män, kvinnor och barn (förmodar jag) från Syrien till Malmö, Sverige. 
Möjligen har de i något flyktingläger hört talas om paradiset Sverige som bjuder en säck pengar, mat, arbete och bostad. 
När de väl fått sova ut på ankomstförläggningen i Malmö, får de; en buss. 
En buss!? 
Nu ska de pytsas ut till en asylförläggning i Sverige. Ett land de inte har den minsta susning om, men som ska bli deras nya hemland. 
De krigs-och reströtta människorna från Syrien, eventuellt Irak också, lastas på bussen och fraktas över 100 mil norr över. 
Bussen stannar bland snötyngda granar i Grytan. I Jämtland. Normalt ett hårt vinterlandskap. Jag tror ingen har upplyst om att Grytan dessutom är ett gammalt nerlagt skjutfält. 
Senast man sköt här var i september 1997, men ändå. 
Hälften lämnar bussen. Bjuds värme och mat i förläggningen. Andra hälften (ca 30) vägrar gå av. 
”Var är vi?” 
Ångest. Förvirring. Språkförbistring. Hemlängtan. 
Till vad?
”Det här känns ju som ett fängelse, mitt ute i skogen. Visst, jag skulle kunna stanna här i några veckor eller högst ett par månader. Men nu ska jag stanna här i nio månader, säger herr Isan Hydr, 75, till Östersunds-Posten. 
Jag undrar i mitt stilla sinne vad herr Hydr pysslat med i sitt tidigare liv. 
Hur ska hans liv sluta? 
I Grytan. 
I Jämtland.
Var annars?
Arto Paasilinna skulle kunna vänt upp och ner på den här bussresan. Stoft till en vansinnigt rolig bok. 
Säkert som amen i kyrkan.
Skicka en kommentar