måndag 11 augusti 2014

Mitt liv med Dolly Parton

När jag berättade för omvärlden att jag skulle skriva om mitt liv med Dolly Parton, möttes jag av förundran. 
Den som först slog ner på löpsedeln här ovanför var givetvis hustrun. 
”Det där ser onaturligt ut”. 
”Jamen, det är onaturligt”, försökte jag. 
”Konstlat. Det ser du väl själv. Inte naturligt alls”. 
”Men, vad fasiken. Det är just det. Konstlat. Hela kvinnan är för övrigt konstlad”, kved jag. 
”Ja, det är ju det jag säger. Inget naturligt alls. Du och Dolly Parton, blahablaha. Löjligt”. 
Det hjälpte inte ens att jag försökte med att både Dolly och jag lirar gitarr, skriver musik och texter som lyfter. 
”Texter som lyfter? Menar du den där kärlekssången om blåa berg i fjärran, du skrev om till mig, när vi var unga? Vad är det för kärleksfullt med blåa berg i fjärran. VA! Så säg. Töntigt är vad det är”. 
”Dolly har faktiskt skrivit om blått gräs, så det så”. 
”Blått gräs? Fattas bara det också. Och du. Dolly Parton har små fötter och dina är stora som hangarfartyg. Var det något mer?” 
Nej det var inget mer. 
Jag vågade inte ens andas för hustrun, att Dolly och jag är lika gamla, 68 år. 
En annan gång ska jag berätta om mitt liv med Sophia Loren. 
Det ni!
Skicka en kommentar