fredag 28 mars 2014

Det söps mer på Gunnar Nordahls tid

När jag var en något större Gosse spelade jag fotboll med en kvartersklubb. 
Vår tränare var en f d fotbollsstjärna, landslagsspelar på sin tid med en medioker proffskarriär i Italien. Det var roligare med vin, kvinnor och sång. 
Tränarens gage vid varje träning var alltid en 75:a renat. Under träningen fungerade kröken som en nappflaska. 
Tränaren blev innan sista skottet avlossats upp i krysset ganska rund under fötterna. 
Den här omhuldade stjärnan, fick sin fostran på den tiden med rejäla spritfester efter en allsvensk match. Det hörde, så att säga, till dagordningen.
I ovanstående årsbok läser jag om supandet under rubriken, ”Fotbollen och nykterismen”. Öppet och ärligt beskrivs problemet som inte ett problem, utan kanske det är bättre att dela ut spritpengar till spelarna efter matchen. 
Till bortamatcherna var det mer vanlig än ovanligt, att ledarstaben langade in halvpannor med renat i bagaget till spelarna. 
”För allmän trevnad och umgänge”, som det hette. 
Efter matcherna hörde det också till dagordningen, att spelarna vid den efterföljande middagen bjöds på; ”två vita och en brun”. 
Klubbrum finnes?! 
Jo, jo som sagt var. 
Storbacken Erik Nilsson i MFF var en renlevnadsman och drack inget. Min tränare såg alltid till under sin aktiva tid att sitta bredvid Erik. Det blev alltså alltid en dubbel ranson, för hans del. 
Hur gick det då med min egen fotbollskarriär? 
Jag blev som centerhalv i Rörsjöskolan Malmö Mästare. I finalen mot Kronoborgsskolan med Staffan Tapper som back, vann vi med 2-1. Tog alltså guld.  Jag är stolt än i denna dag över bragden.
Efter matchen fick vi inte ens en hallonlemonad, att läska våra torra strupar med. 
Svagt Sixten Magnusson, läraren som var vår lagledare. 
FOTNOT. Rubriken är en travestering på den kända ramsan, ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”.
Skicka en kommentar